anduin

I torsdags red jag lektion. Eftersom jag nu har en stängd blogg vågar jag väl skriva lite mer om vad vi gör, varför och lite om hur tränaren resonerar. Hon är lite speciell, det är hon. Annat kan man inte säga. Jag hade aldrig valt henne som vän, men jag har å andra sidan aldrig träffat någon som kan så mycket om ridning som hon. Hennes grund är mekanisk, hon är närmast besatt av rörelsemekanik. Feldenkraisare, gått en del av osteopatutbildningen, f d styrketränare, osv. Jag har ändå läst rätt mycket fysik och biologi och har hittills inte hittat något område som inte hon kan bättre än jag. Ner på cellulär nivå... Ibland undrar jag om hon är hyperintelligent faktiskt.

Men strunt samma. Jag gjorde den här utsvävningen för att förklara att jag inte alltid begriper hur saker och ting fungerar, som vi gör på lektionerna. Men fungerar gör de.

I torsdags var Ralph ganska spänd och på tårna. När det var dags för min lektion (Lisette höll lektion innan) frågade hon om det var något speciellt jag ville fokusera på, eller om vi kunde jobba med det hon såg. Jag valde givetvis det sistnämnda. Ralph tryckte ihop sig i halsens bas, framför manken. Detta måste vi komma till rätta med, för annars kommer han inte genom kroppen. Även om jag får honom ut med näsan, slänger han 4-5 halskotor i ett paket, och då lossar inte kotorna individuellt.

Detta är så himla läckert med LIsette. Hon är så fantastiskt noggrann, och tack vare det blir resultatet rätt häftigt. Hon nöjer sig inte med mindre liksom. Och det är därför jag hänger kvar vid henne förstås!

Jag har funderat mycket på vad vi gjorde, och kommit till slutsatsen att det vi gjorde via tyglarna/bettet på lektionen egentligen var en Feldenkraisövning för häst. Jag vet att det låter som om hela lektionen var handfokuserad, och det är ett big no-no för många ryttare. Givetvis för mig också. Men skit i det, lektionen gick ut på att dra hästen i truten. Och han blev så jävla bra! :-o

Fick börja i halt att ställa utåt, förankra ytterhanden så att hans yttersida hals blev kortare. Ur detta börja ta på inner, tills han la om vikten bakåt och vägde över, då släppa ytterhanden så att yttersidan längdes och han blev rak. Ur rakheten släppa efter på båda och börja skritta. Fy fasen vad han krånglade i början. Högg i bettet, stolpade iväg, backade i sidled, vevade med huvudet osv. Men vet man lite om hur nervsystem fungerar är det bara att vänta ut det tålmodigt. Han hade satt ihop halskotor till cementklumpar och när man börjar lossa detta kommer allehanda koordinationstics. Lisette fick hjälpa mig från marken, hon är ju typ 39000 ggr skickligare och snabbare, så det blev rena rama terapin för Ralph. Jeez vad han lossnade. Jag vet, det låter sjukt. Hålla på med munnen?!? Det får man ju inte... Men kan hästen lägga vikten bak och är korrekt skolad så kan man nog åstadkomma väldigt mkt mha bettet. Varför skulle vi annars ha det?

Fortsatte med övningen i skritt och sen även variation på densamma, börja med att korta inner och sen ta på ytter. Tanken är att man bara ska behöva böja ringfingerlden pyttelite på den sida som är den långa och hästen ska ta det som en halvhalt.Gick över i trav och fortsatte där. Gick lättare t o m. Hästen jobbade sig svettig, och jag också.

Jättesvår lektion, för jag begrep inte riktigt allt. Min beskrivining är en tolkning som Lisette säkert skulle fnissat åt om hon läste. Hennes filosofi är också att eleven själv ska göra sin resa. Hon guidar, men efter ett antal år ska man inte behöva henne. Det kräver dock en hel del filosoferande från elevens sida, och jag är inte riktigt lagd åt det hållet... :-o

I fredags hade medryttaren Ralph, enligt hans lilla kalender hade de varit ute och Ralph hade varit kontrollerbar och snäll. Igår red jag ut med Carbin och hans ägare, vi var ute 2 timmar. Red upp till "gamla heden" - där vi red när vi stod på Prästgården. Jättehärlig runda blev det, med inslag av galopp! Duktig fegis!