anduin

Snart har jag varit Ralphlös i två veckor. Saknar väl honom inte jättemycket, men idag när jag hoppade av bussen för att gå de få meterna till jobbet genom ett höstkrispigt Malmö drabbades jag så akut att jag fick tårar i ögonen! :o Började tänka på hur han ser ut, hur han rör sig, hur han brukar titta på en. Men nästa helg ska jag förhoppningsvis få träffa honom, då det är "muleträff" hemma hos Emily.

Har fått rapport om att han typ 4-5 dagar efter sin ankomst gladde Emily genom att dra av en sko. Ja, det är väl typiskt?! Och då var han ändå relativt nyskodd... Det är ju så man får skämmas.

Annars går livet sin gilla gång. Jobbar mycket, vi lanserar nya malmo.se nästa vecka, så det är tidiga morgnar och sena kvällar. I helgen kommer Andreas lillebror och hans sambo på besök, vi åker troligen över till Köpenhamn på lördagen, för då ska det bli fint väder. Och så är ju den danska kronan så förmånlig... Eller inte.

I måndags var jag och Marina på clinicen med Meredith Michaels-Beerbaum. Även om jag inte kan eller förstår något om hoppning var det ändå rätt häftigt att se världens mest framgångsrika ryttarinna genom tiderna! Hon var gravid i 5:e månaden och hade slutat rida, så jag är iaf i gott sällskap. Att man knappt såg på henne att hon var gravid fick mig dock på lite dåligt humör. Så jag kände mig tvungen att käka en stor chokladmuffins som tröst. Visst är det logiskt?!

I måndags tog jag en semesterdag och bänkade mig på Flyinge, där Hubertus Schmidt höll träning för duktiga svenska ryttare. Frånsett att det var väldigt lyxigt att slippa en måndag på jobbet och att det var väldigt roligt att prioritera mig själv, bjöd timmarna på många intressanta iakttagelser.

Jag stannade till lunchsnåret, sen var både jag och Mollis så hungriga att vi inte orkade se fler ekipage. :o

När jag kom klockan 9 red Hubertus Larina Höm och pratade i headset om vad han gjorde och varför. Hästen är smått fantastiskt tycker jag, och Minna satt i hörnet och tittade. Jag hade fattat det som att Minna skulle rida och Hubertus instruera, men det var nästan roligare att se Hubertus i sadeln. Han jobbade med att hon skulle vara mjuk hela tiden och inte sitta fast någonstans. I början upplevde han att hon gick emot handen lite och han jobbade därför mkt med hennes mjukhet på längsriktningen. Utan att rubba sina händer. Jag vet att det är lätt att sitta och vara kaxig på läktaren när man inte rider längre, och även när man red var man ingen tysk dressyrryttare direkt - men det är sådan klasskillnad på ryttare att det är skrämmande. Hubertus rider fram till en stilla hand, hela tiden. Om man jämför med Per Sandgaard t ex som var testryttare på breeders - som varken kan vara stilla i sin kropp eller sin hand.

När han upplevde att det ena bakbenet inte riktigt ville bära, stoppade han in hästrumpan åt det hållet. Låt säga att det var vänster bak som var lite "styvt" - då stoppade han in hästrumpan åt vänster, så att vänster bak skulle jobba bättre. Intressant.

När han värmt upp och börjat med piaff bad han Minna om hjälp att referera från marken att hästen jobbade lika bak - vilket den inte gjorde, så han förstärkte med spö. Många pauser där han varierade formen, men han lät aldrig Larina "falla" eller gå helt ur form. Det såg helt enkelt ut som på de tyska instruktionsvideos jag fått förmånen att se via min tränare.

Sen red först Nina Bengtsson på AjaxII, en häst som inte riktigt är i min smak faktiskt. :o (Den är givetvis en tokfin häst, det lär den ju vara eftersom den debuterat GP internationellt...). Nina fick hela tiden höra "softer", "not so short neck", "sit on your seat", "careful". Från min läktarplats tyckte jag mig se en ryttare som famlade med nyckeln och försökte hitta låset kl 4 på morgonen efter en blöt kväll på krogen. ;) Hon fladdrade i sitsen, händerna kunde därför inte vara stilla och hon "överföll" hästen med ganska bryska hjälper faktiskt. Men det blev stor skillnad under lektionens gång! Hästen började tänka ut med nacken emellanåt och travarbetet var inte dumt alls!

Tvåa in var Anna Haag på en svart liten häst, som i helgen varit i Odense och tävlat. Anna red mycket trevligt och de jobbade mycket i diagonalslutor för att få igång hästen genom kroppen.

Därefter kom Charlotte Haid på en underbart krallig häst, som också var långt uppe i klasserna. Med henne pratade Hubertus tyska, så man fick sitta på helspänn för att fatta en tredjedel. Det var många år sen man läste tyska... Charlotte red faktiskt inte dumt alls. Hästen var stark och välskolad såg det ut som. Nu minns jag faktiskt inte vad de hade haft problem med, för jag tyckte att Charlotte tog alla instruktioner toppenbra, så jag minns liksom inte vad som var deras svårigheter.

Sen kom systrarna von Essen, Ebba red Yantuge 7 år och Mia red en äldre fux som var högt upp i klasserna (minns ej namnet). Vilken skillnad det är på von Essen-systrarnas ridning idag jmft med för ett par år sen! Så duktiga de blivit!

Yantuge fick jobba lite med samling, på 7års nivå. De jobbade med piruetter i galopp och piafftänk. I piruetterna fick alla ryttare höra "vänd fronten, vänd fronten". Det verkar som att det är lätt att glömma? Tja, vad vet jag... Många ryttare satt dessutom gärna kvar i piruetterna ganska många steg när Hubertus sagt "pet him and straigth out". Det fick Hubertus upprepa många många gånger...  En annan vanlig Hubertuskommentar var "nöj dig där!". Han var noggrann med att hästarna skulle göra lite, men bra. Sunt! I piaffarbetet hjälpte Hubertus till lite med touchering på frambenen, för Yantuge var väldigt aktiv bak, men inte fram. Mias äldre häst fick hon jobba med att sakta ner (det fick alla svenskar göra - sakta ner sina hästar), för att hon skulle få koll på honom. De skulle jobba med passage och piaff, men hästen var ganska spänd. Så Mia fick göra allt annat utom det, i stort sett. "Ingen mening att göra en spänd piaff" menade Hubertus, "även ifall hästen KAN och SKA göra piaff, får man gå tillbaka när det är såhär". De jobbade med slutor (det fick alla göra) och annat lösgörande innan de kunde börja så smått på det de skulle träna på. Hästen exploderade ett par gånger, skuttade jämfota osv, men den slappnade av till slut.

Otroligt intressant att se och höra. Sammanfattning - färgad av mig: Svenskarna rider för fort och vill "lite för mycket".

... till Ralph åker. Missförstå mig rätt, jag tycker det ska bli skönt att bli av med honom, och jag ser jättemkt fram emot Emilys ankomst ikväll. MEN.

Tänk om jag börjar lipa när transporten åker. Tänk om han bryter benet i de illvilliga halländska hagarna? Tänk om han får abortvirus i Varberg. Eller varför inte träffas av blixten. Och jag inte hinner säga hejdå?

Jag har så konstiga tankar nuförtiden. Är det Mollis som inkräktar på min hjärnkapacitet? Igår natt drömde jag att min stora gymnasiekärlek (min första stora, obesvarade kärlek) pussade på en tjej som jag tycker genuint illa om. Och så vaknade jag alldeles ledsen och upprörd. Men herregud. Väx upp. Han har valt en annan tjej, som han har barn med och allt. Jag har snart en egen familj och världens bästa Andreas. Och ändå blir jag så ledsen av drömmen. *kucku*

Andreas har varit borta hela veckan och tempot har gått i 180. Två dagar har jag följt med kompisar som ridit Ralph och försökt vara ridlärare. Det är kallt som FAN på utebanan kan jag rapportera. I onsdags var Ralph helt otrevlig faktiskt. Jag och AKO (som red) spånade i om det kan vara så enkelt att det blev för trångt över ryggen med renskinnet. Jag har inte haft renskinn till Albionsadeln förut, och Ralph är ju en känslig häst. MedryttarK hade honom dagen efter, och bytte till ett schabrak, då hade han varit mer normal igen. Hoppas att det var så "enkelt". Men så tråkigt det är att stå på marken när ens häst rycker ryttaren ur sadeln hela tiden, när han stampar med frambenen och inte går fram. Man skäms. Nästa häst ska bli lättriden och inte så känslig. Punkt slut.

Andreas hoppas på att vi ska sälja Ralph när han kommit hem från Emily. Andreas våta dröm är att Emily tävlar honom och så kan vi få ut massor med pengar för honom. Och sen kanske jag får köpa ett halvdött djur att roa mig med. Om jag är snäll alltså. ;) Andreas erkände förra veckan att det värsta han varit med om var de två gånger jag har behövt åka ambulans för att jag trillat av. Jag har nog inte riktigt fattat hur rädd han varit, om jag ska vara ärlig. Jag har haft fullt upp med att peppa mig själv. :o

Mollis har för övrigt fått sin första grej, som hennes framtida mamma själv köpt. Det blev en filt från Haléns. Givetvis var den inte alls lika snygg IRL som på sajten. Så jag får nog hålla ögonen öppna efter fler virkade filtar... Hon fick den beiga i mitten.

Sista veckan Ralph är hemma i Skåne. På söndag åker han till Emily och Varberg. Känns både skönt och sorgligt. Jag känner mig lite smått stympad utan min rididentitet, faktiskt. Hur dumt det än kan låta. Jag har t o m funderingar på att sätta mig i sadeln en sista gång eftersom maken är bortrest, och jag säkert kan få ledhjälp av någon vän, om jag bara ber snällt. Men jag vet inte, nu har jag inte ridit på sex veckor, så vad ska jag egentligen skritta några minuter för? Abstinensen kanske bara blir än värre. Och jag kommer kanske varken upp eller av heller.

I fredags vaccinerades han, för att vara helt färdig inför avfärden. Fick samtidigt recept på fucidin (som har bytt namn, men jag minns inte till vad) av veterinären som tyckte att jag skulle behandla muggen med medicin. Har varit nere 2 ggr/dag nu i helgen och duttat på, men ser ingen skillnad. Funderar på att ta något pass med hibiscrub till, så att jag får bort skorporna innan jag häller på fucidinet, men samtidigt vill jag inte gå emot veterinärens order... Hon anser att man borstar lite löst på krustorna, sen droppar man på fucidinet. Inget annat.

Men jag vill ju så gärna att han ska vara helt frisk när Emily kommer, så hon slipper bekymra sig om det...

Nu är det sista veckan jag behöver ha "problem" med att hitta ryttare åt Ralph. Känns skönt. Idag kommer kompis A och rider honom, och förhoppningsvis kan medryttarK ha honom på onsdag. Har jag riktig tur kan Carbins ägare rida honom tis eller tor, och sen är det nästan helg och Emily kommer.

En annan fråga är ju vad man fyller sin blogg med sen? När jag inte är Ralphs människa längre?

Ska den få vila? Ska jag börja älta tradiga bebisfunderingar? Vem vill läsa om det?! Och framför allt, är jag intresserad av att skriva om det?!

Inredningsdrömmerier
I helgen har jag och Andreas letat gammaldags toapappershållare - ja, nåt kul ska man ju ha. Då råkade jag snubbla över en interiörsajt med helt fantastiska leksaker. Visst måste Mollis ha luftballonger i sitt framtida rum?! (Bilder lånade från Par Courrier)




Och när hon börjar bli lite äldre, visst lär hon sig gå ståndsmässigt med en sådan här?:

Nåja, vi hittade en toapappershållare som kan funka på toaletten som vi ska börja göra i ordning den närmsta tiden. Toan på nedanvåningen ska äntligen byta skepnad från diarrébrun 70talstoalett till en gammaldags toalett med engelsk inspiration. Vi tänker oss bröstpanel i lindblomsgrönt, till det tapeten Tulipa från Duro, engelsk toainredning och så som kronan på verket, en gammaldags toarulleshållare. ;)

Det blir troligen denna WC-stol och detta handfat (bild lånad från Sigro):