anduin

I måndags tog jag en semesterdag och bänkade mig på Flyinge, där Hubertus Schmidt höll träning för duktiga svenska ryttare. Frånsett att det var väldigt lyxigt att slippa en måndag på jobbet och att det var väldigt roligt att prioritera mig själv, bjöd timmarna på många intressanta iakttagelser.

Jag stannade till lunchsnåret, sen var både jag och Mollis så hungriga att vi inte orkade se fler ekipage. :o

När jag kom klockan 9 red Hubertus Larina Höm och pratade i headset om vad han gjorde och varför. Hästen är smått fantastiskt tycker jag, och Minna satt i hörnet och tittade. Jag hade fattat det som att Minna skulle rida och Hubertus instruera, men det var nästan roligare att se Hubertus i sadeln. Han jobbade med att hon skulle vara mjuk hela tiden och inte sitta fast någonstans. I början upplevde han att hon gick emot handen lite och han jobbade därför mkt med hennes mjukhet på längsriktningen. Utan att rubba sina händer. Jag vet att det är lätt att sitta och vara kaxig på läktaren när man inte rider längre, och även när man red var man ingen tysk dressyrryttare direkt - men det är sådan klasskillnad på ryttare att det är skrämmande. Hubertus rider fram till en stilla hand, hela tiden. Om man jämför med Per Sandgaard t ex som var testryttare på breeders - som varken kan vara stilla i sin kropp eller sin hand.

När han upplevde att det ena bakbenet inte riktigt ville bära, stoppade han in hästrumpan åt det hållet. Låt säga att det var vänster bak som var lite "styvt" - då stoppade han in hästrumpan åt vänster, så att vänster bak skulle jobba bättre. Intressant.

När han värmt upp och börjat med piaff bad han Minna om hjälp att referera från marken att hästen jobbade lika bak - vilket den inte gjorde, så han förstärkte med spö. Många pauser där han varierade formen, men han lät aldrig Larina "falla" eller gå helt ur form. Det såg helt enkelt ut som på de tyska instruktionsvideos jag fått förmånen att se via min tränare.

Sen red först Nina Bengtsson på AjaxII, en häst som inte riktigt är i min smak faktiskt. :o (Den är givetvis en tokfin häst, det lär den ju vara eftersom den debuterat GP internationellt...). Nina fick hela tiden höra "softer", "not so short neck", "sit on your seat", "careful". Från min läktarplats tyckte jag mig se en ryttare som famlade med nyckeln och försökte hitta låset kl 4 på morgonen efter en blöt kväll på krogen. ;) Hon fladdrade i sitsen, händerna kunde därför inte vara stilla och hon "överföll" hästen med ganska bryska hjälper faktiskt. Men det blev stor skillnad under lektionens gång! Hästen började tänka ut med nacken emellanåt och travarbetet var inte dumt alls!

Tvåa in var Anna Haag på en svart liten häst, som i helgen varit i Odense och tävlat. Anna red mycket trevligt och de jobbade mycket i diagonalslutor för att få igång hästen genom kroppen.

Därefter kom Charlotte Haid på en underbart krallig häst, som också var långt uppe i klasserna. Med henne pratade Hubertus tyska, så man fick sitta på helspänn för att fatta en tredjedel. Det var många år sen man läste tyska... Charlotte red faktiskt inte dumt alls. Hästen var stark och välskolad såg det ut som. Nu minns jag faktiskt inte vad de hade haft problem med, för jag tyckte att Charlotte tog alla instruktioner toppenbra, så jag minns liksom inte vad som var deras svårigheter.

Sen kom systrarna von Essen, Ebba red Yantuge 7 år och Mia red en äldre fux som var högt upp i klasserna (minns ej namnet). Vilken skillnad det är på von Essen-systrarnas ridning idag jmft med för ett par år sen! Så duktiga de blivit!

Yantuge fick jobba lite med samling, på 7års nivå. De jobbade med piruetter i galopp och piafftänk. I piruetterna fick alla ryttare höra "vänd fronten, vänd fronten". Det verkar som att det är lätt att glömma? Tja, vad vet jag... Många ryttare satt dessutom gärna kvar i piruetterna ganska många steg när Hubertus sagt "pet him and straigth out". Det fick Hubertus upprepa många många gånger...  En annan vanlig Hubertuskommentar var "nöj dig där!". Han var noggrann med att hästarna skulle göra lite, men bra. Sunt! I piaffarbetet hjälpte Hubertus till lite med touchering på frambenen, för Yantuge var väldigt aktiv bak, men inte fram. Mias äldre häst fick hon jobba med att sakta ner (det fick alla svenskar göra - sakta ner sina hästar), för att hon skulle få koll på honom. De skulle jobba med passage och piaff, men hästen var ganska spänd. Så Mia fick göra allt annat utom det, i stort sett. "Ingen mening att göra en spänd piaff" menade Hubertus, "även ifall hästen KAN och SKA göra piaff, får man gå tillbaka när det är såhär". De jobbade med slutor (det fick alla göra) och annat lösgörande innan de kunde börja så smått på det de skulle träna på. Hästen exploderade ett par gånger, skuttade jämfota osv, men den slappnade av till slut.

Otroligt intressant att se och höra. Sammanfattning - färgad av mig: Svenskarna rider för fort och vill "lite för mycket".