anduin

Själv susar jag runt och fixar alla hjärtans dagpresenter till farmor och farfar från Ellenbebis (eftersom vi var hos dem i helgen). Jag tycker det är roligt att köpa presenter, så det är ingen veklagan! Till maken införskaffades rödvinstryfflar. Och själv visste jag att jag inte skulle få något. Jag har känt Ellenpappan i femton år, så en del har jag lärt mig. När vi var på det lokala Icat i Ellenpappans hemby, tog jag saken i egna händer och norpade åt mig en bok ur pocketstället och deklamerade, likt matadorerna i Ferdinand, att "denna ska jag ha!".

I nian vann jag en uppfinningstävling i Skåne. Den hette Finn Upp, och det var en stor begivelse då vi vinnare skulle få ta emot vårt pris. Det blev ett studiebesök någonstans på Österlen (jag har helt glömt var, så det var nog inte så intressant), och en äggkopp i form av ett stekt ägg. Vi var tre stycken i min klass som vann, och vår fysiklärare - den hårdkokta Karin Christensson (återigen: jag har en förkärlek för grymma personer) körde oss dit i sin bil. På hemvägen somnade jag givetvis och saglade ner hennes baksäte. Kanske mitt sagel gjorde ett starkt negativt intryck på Karin, eftersom hon faktiskt körde ut mig från en fysiklektion en gång. Och det var stort. Större än alla priser jag vunnit. Jag, mönstereleven, med toppbetyg blev UTKÖRD! Kan ni föreställa er skammen?! För ett oskyldigt skämt?! Jag känner än idag hur indignerad jag blir över hur orättvist behandlad jag blev. Hoppas Karin läser här - så ska jag förklara för henne vad jag sa! Du visade en röntgenbild på ett skelett, Karin, för att förklara olika typer av strålning. När du la på bilden på OH-apparaten, Karin, såg jag min chans att spela clown (som vanligt) och utbrast "MAMMA!". Och vet du Karin, supersnygge Mats Herlöfsson skrattade! Åt mitt skämt. Det var nästan så det var värt att bli utkörd!

En katt tar alltid för sig. Om bebisens spjälsäng är nybäddad hoppar katten självsäkert upp, sträcker ut sig och myser: "Ah, bara för mig!".

Jag har citerat exakt, så stav- och syftningsfel är inte mina.

Jag fokuserade inte på så mkt annat än att han skulle skritta villigt genom kroppen, utan att vräka sig framåt eller hålla i sig. Han verkar väldigt känslig för överlivets placering, minsta lilla jag tippar fram (vilket jag gör), så stannar han. Mkt bra för mig för då får jag ett direkt kvitto på när jag är ute och cyklar. Många pauser på lång tygel, och bara 4 repetitioner i varje varv. I vänster varv fick jag fokusera lite extra på att inte låta honom skjuta mig åt höger, utan försökte lyfta mitt högra sittben så att jag inte skulle glida utåt. Han var lite konfunderad, men sen började han rätta in sig jättebra. Beröm och avsittning och så lunkade vi så sakteliga hemåt igen. Han såg lite småtrött ut i ögonen (koordinationstrött, inte utsliten) och jag klappade honom massor, tänkte att "oj, tänk att det lilla gör honom trött!".

Marina fick gå med på linan med mig, jag vågar inte klippa navelsträngen än... Och jag skulle ju givetvis inte rida så länge, för vi får inte trötta ut Björne. Jag red enbart i det lite lättare varvet (höger) för att inte äventyra något. Red något varv på volten i skritt och tycker skritten känns trevlig. Sen ville jag prova att trava och då fick Björne känna på ringrostighet. Jag skulle bara kolla ner vilket sittben jag satt på, och vips var vi på väg in i väggen! Herrejesus, ska man STYRA också?! Marina fick hojta åt mig och sen fick hon hala in oss på linan. Pinsamt! Men sen travade jag lite till och efter ett halvt varv på volten fick jag en liten liten försmak av det jag ser Marina prestera. Han började trava lite och det kändes faktiskt väldigt mjukt och stort.

Men i morgon är det helg och då ska jag själv till stallet och möta upp Marina och C, sen ska vi traska till ridhuset där marina och förhoppningsvis jag ska rida lite. Ellenbebis är Sveriges sötaste, inte tu tal om saken, men jobbigt är det ändå.

Själv hade jag en liknande incident i natt. Jag sover relativt ofta med glasögonen på, efter Ellenbebis ankomst. Det är inte bekvämt, det är det inte, men jag är ju som sagt halvblind utan dem på och ibland kan det vara bråttom upp på nätterna... Eftersom vi inte har sängbord (får inte plats) och jag inte vill ha dem på golvet (jag LOVAR att Ellenpappan hade trampat på dem), blir det lättare att ha dem på näsan helt enkelt. Men i natt vid andra amningen var de varken på näsan eller bredvid sängen. Började treva mellan sängen och sänggaveln. Kikade förskräckt ner på golvet där jag förväntade mig hitta dem söndriga. Såg givetvis ingenting, eftersom jag utan glasögon ser skarpt på 13 centimeters håll... Och golvet är inte 13 cm bort från sängen. Men så kände jag något i kanten av min nätta rumpa. Det var glasögonen! Dem hade jag sovit på tydligen. Utan att känna något. Så nu får jag väl sluta skratta åt mamma. Sådan mor, sådan dotter är dagens sensmoral.

Marina ledde runt mig i säkert tio minuter långsam skritt och det var roligt. Roligt, roligt, roligt. Om än ringrostigt. Ernie kändes väldigt olik Ralph. Ralph känns som att sätta sig i en uppförsbacke och man har liksom inte stor "sittyta" eftersom han är så kort. Ernie kändes nästan lågställd (vilket han inte är, men han är ju mer "normal" än Ralph) och lång. Dessutom var vänsterbogen hans tyngre bog (för mig åtminstone), och Ralph har sin högerbog. Jag försökte inte korrigera så jättemycket, för jag har ju ingen ridkoordination längre, men det är svårt att låta bli. Sen upptäckte jag en annan charmig sak. Ernie tar inte skänkeln. Överhuvudtaget. Jag antar att det är en kombo av att jag inte gör som Kicki, att han är oriden och att han faktiskt kan vara "mentalt trött". Jag var i med skänkeln så pass att om jag varit i lika mkt på Ralph hade jag inte åkt ambulans, jag hade behövt bli uppskrapad från taket... Men det kommer givetvis att lösa sig! Vi behöver lära känna varandra, och jag behöver "skola" honom lite efter mig. I mitten av februari kommer tränaren och kikar på honom, ska bli jätteintressant att höra vad hon tycker!

Lite bildbevis på hur ringrostig jag är:

Ellenmamman hann inte mer än in i första inredningsbutik som skyltade med "50 % rea" i fönstret förrän mobilen ringde. Det var Ellenpappan.

Marinas tränare L gav omdömet snäll och cool häst, och jag håller med. Marina tyckte också han var snäll, om än lite "oriden". Marinas tränare L tyckte vi skulle koncentrera oss på framåtbjudningen först och främst, för han var lite "på och av" mest hela tiden.

På tisdag ska Marina träna för sin tränare, det ska bli jättespännande att se och höra vad tränaren säger om Erniebjörnen. Från Halland får jag rapporter om att Ralph börjar bli ridbar! Härligt!

På fredag säger vi farväl till Kicki i Hovshaga kapell i Växjö. Och jag vill inte. Jag vill inte säga hejdå. Jag var inte färdig.

Men nu löser det sig rätt bra ändå, tack vare att Marina håller huvudet kallt. Vi går till ridhuset i alla fall och longerar Björne. Sen är planen att Marina börjar rida honom så smått nästa vecka och sen kommer jag förhoppningsvis upp själv i sadeln om en månad. Jag längtar. Mycket.

Kullis kunde jag inte ta emot, Kicki. Det gjorde så ont i hjärtat att behöva säga det till din mamma, men jag har ingen möjlighet att rehabilitera en f d fånghäst. Men vet du vad?! Det verkar lösa sig för henne också! En tjej i Växjötrakten tar hand om henne, och om jag förstod det rätt var hon duktig på sjuka hästar! Det innebär ju att din sambo kommer att kunna hälsa på henne ganska lätt. Och om det inte fixar sig där, så är Thina Alsterfeldt backup. Vi lovar dig att Kullis ska tas omhand på bästa sätt, och om hon blir riktigt dålig igen, då kommer det att fattas kloka beslut kring henne.

Kicki, jag hoppas att du vet att jag ska göra mitt bästa för dem du lämnar efter dig. Jag hoppas att du tycker att de beslut jag fattar är rimliga. Jag är inte glad över att behöva fatta dem, men jag lovar dig att göra så gott jag kan. Att få känna dig är en oerhörd gåva, en förmån som jag alltid kommer att vara stolt över. Jag funderar mycket över var du är nu, om du känner frid och lugn.

Jag hoppas det.

Kicki, jag kan inte förstå att du är borta. Jag hoppas att dina sista timmar inte var ångestfyllda, att du kände din sambos armar om dig som en tröst. Jag hoppas att det inte var smärtsamt och skräckfyllt. Jag hoppas att du har frid nu, var du än är. Jag bara önskar att det var här på jorden hos oss.

Vilket den borde göra. Titta bara, på den klickbara praktbebisen, som måste vara det mest underbara spädbarn som någonsin levererats till jorden:

Väl framme på nya Ikea (stod klart hösten 09) gäller det att memorera var man ställer bilen, så att man inte blir billös och desperat efter handlingen. Ellenföräldrarna memorerar i vilken parkeringszon de ställt bilen (B1) och tar sikte mot ingången. Det bästa av allt är att det finns en, säger en, hiss upp förutom de långa rulltrapporna. De flesta Ikeaflanörerna tar sina vagnar redan på markplan, där man parkerar, och utsikterna att ta sitt rullande flak för Billybokhyllor i rulltrapporna är dystra. Vi har förutom en flakvagn, en vanlig vagn där Ellen sitter i sin bilbarnstol. Elleföräldrarna börjar svettas. Kötiden för att komma åt den enda hissen äter upp värdefull sovtid från Ellen - och därmed Ikeatid för föräldrarna. När vi äntligen kommit in på själva Ikea missar vi att läsa skyltarna om var "våra" saker finns. Självklart har vi planerat utflykten och vet exakt vad vi ska ha. Det går minsann inte att ströva omkring och hämta inspiration, överlägga om olika alternativ eller ta en fika gubevars. Nej, vi har en mellantid att hålla, vi måste rusa igenom mastodontbygget för att hinna med allt innan Ellen vaknar! Den uteblivna skyltkollen får till följd att vi ödslar tid på översta våningsplanet helt i onödan! "Häpp, häpp, häpp" försöker vi skynda på tanten i hemmastickad grön/lila mössa (varför har hon den inomhus, tänker barnamodern irriterat) som envisas med att gå BREDVID sin makes kundvagn, och därmed blockera hela gången. Hela tiden hamnar vi bakom den här tanten, som förutom att vara ful, troligen är rörelsehindrad eftersom hon går så långsamt att en sengångare skulle framstå som Usain Bolt i jämförelse. Barnamodern svär. Barnafadern ger henne en förebrående blick. Man ska faktiskt inte svära så att barn hör!