Måndag - onsdag har jag och Andreas gjort en liten bilresa med destination Lin- och Enköping. I Linköping stannade vi för att hälsa på Andreas lillebror m sambo (avstickaren till Trädgårdsföreningen och gamla Linköping var nog det bästa. I gamla Linköping fikade vi på Ragnar Dahlbergs café där vi fick den tvivelaktiga äran att se caféinnehavaren himself). Sen gick skodan vidare mot Enköping där vi först hastade till en träning som Icka red på sin Bazzen. Vilken häst, säger jag bara. Som ett kraftpaket på väg mot de högre klasserna helt enkelt. Det var så läckert att se! Har lagt in några av bilderna jag tog i Ickas dagbok på Mulen, om ni vill se.
Efter den svettiga träningen (det var bara Icka och Bazzen som svettades, jag och Andreas satt bekvämt i trädgårdsstolar tillsammans med Ickas supersympatiska tränare), åkte vi hem till Andreas arbetskamrat H med frun A. De har köpt gård utanför Fjärdhundra (norr om Enköping om jag inte missminner mig), och var även vårt hotell för två nätter. De är supermysiga människor, och de verkade ärligt glada för besöket. Fick en jättehård kram av A, vet inte om jag är extra mesig pga hormoner, men jag blev liksom glad in i hjärtat av hennes välkomnande. Hon har ett sto e Eloge som hon tagit föl på för andra gången. Fölet är e Bocelli och heter Cappuccino's Egoli. Egoli är afrikaans och betyder Av guld - vilket man förstod när han skimrade i solen. En underbar liten individ, alldeles gyllene och verkade snäll och nyfiken.
Dag 2 i Enköping for jag på hästinspektion, först till Belize på Mulen, där hennes syster Icka slöt upp. Det var så roligt att få träffa Mdina igen, jag följde ju med Belize för några år sedan på inköpsrunda i Skåne och rekommenderade henne varmt att köpa Mdina. Jag blir sällan förälskad i hästar, men med den hästen var det "instant love". En fantastisk bakbensaktivitet i kombo med marschliknande taktfasthet. Kan man bli annat än såld?! Och det blev Mdina också, till Belize. Bara synd att de haft skadeproblem... :( Icka red en annan häst i stallet där Mdina stod och jag njöt av att stå i skuggan och kika på. Men sen fick jag rida Mdina! Hon är den andra hästen, efter Kickis Ernie, jag hade köpt rakt av om jag hade möjlighet. Kan det bero på att de båda påminner i några aspekter om min egen? Och att man är inkörd på den egna hästen och känner sig hemma på sådana individer? Mdina var lika snabb i reaktionerna som Ralph, och det tog henne max 5 sek att lägga bak vikten från det att jag bad henne om det. Jag fick inte riktigt plats i hennes sadel :0, men hon var ändå jättekul att rida. Hon var lite slingrig med sina bogar, men inte svår att korrigera - det var bara det att hon var så snabb med att ändra sina slingrigheter... Hon kräver sin ryttare. Vilket även Bazzen gjorde, fick jag erfara på nästa anhalt, då jag fick äran att sitta upp på Ickas stora gula dressyrhäst. Det ser så enkelt ut när Icka rider honom, så jag hade föreställt mig att jag mest skulle glassa... Så var icke fallet. Bazzen kände nog inte ens att jag var där? :D De har humor, de goda djuren! Jag kände mig rätt dum, som inte hittade några knappar, men det var jätteintressant att fundera på vilken teknik Icka har i sin kropp, som jag uppenbarligen inte har. Jag kände ju att det "fanns" något där inne, men jag hittade inte det. Vi var inte ovänner på något sätt, och han gjorde "ungefär" som jag sa, men vi färdades på parallella banor, kändes det som. Jag är väldigt glad att Icka övertalade mig att testa hans galopp (något jag eg inte ville, om jag ska erkänna, jag hade ju ingen vidare kommunikation i vare sig skritten eller traven, hur skulle då den tredje gångarten bli?). Med hjälp av Icka från marken (jag KAN ju inte galoppa längre!), fick jag känna på en uuuuuunderbar gångart.
Helt trygg kände jag mig också. Vilket nog var det roligaste av allt. Om ni läser här, Icka och Belize, så tack för en superb dag med trevligt sällskap och jättefina hästar. Ni har underbara djur båda två!
Dagen efter styrde vi kosan hemåt igen och nu har vi varit hemma sedan onsdag kväll. Medryttaren har förbarmat sig över Ralph och också gjort mig den stora tjänsten att rida ut honom 2 dagar. Jag vågar inte det riktigt längre... :0
Igår kväll satt jag upp i min "hemmasadel" igen och njöt av att få plats! :) Det var hinder uppställt på utebanan och jag passade på att rida runt dem på enhandsfattning. Gick faktiskt ganska bra, även om hästen bitvis såg ut som en giraff. Men det kan man ju strunta i, huvudsaken är att han inte får sladda in med baken och trycka ytterbogen. Blev mörkare och mörkare, red vid niotiden på kvällen och hade inte riktigt fattat att det blir mörkt tidigare... Sen travsejourer, skrittsejourer, halter, volter, mellanskritt och så längre travinslag på slutet. Avslutade med lite "starkare" trav, det var jättekul, för jag kunde ta tillbaka honom efteråt utan att han kändes i olika delar.
Filosoferade över varför det känns "hemma" på Ralph - kan det vara så att han nu börjar bli en sådan häst JAG kan rida? Att jag liksom ställt in honom utefter mina förutsättningar och min koordinationsförmåga, och det är därför han känns "lätt" att rida? För andra behöver ju inte alls uppleva honom så. Tänk vad häftigt ändå - att man kan "skapa" sin häst. Inte för att det behöver vara "rätt" för någon annan, men bara det är rätt för en själv!
Nu: stranden!
