We have left the building
Jag har tröttnat på detta publiceringsverktyget och flyttar därför till denna adress.
ET phone home
Igår knackade "min" ET Ralphen. Jag beskrev honom först och främst hur han känts under mig och vad jag fått öva på under lektionen. ET:n började känna igenom Ralph, och han hade lika bra kunnat vara död. INGEN reaktion. Inget. Avstängt. Inga reflexer whatsoever. Har aldrig sett honom så, han brukar vara känslig och "snabb i nervsystemet". ET:n kommenterade också detta, att han inte ens reagerade på "smärta". Hon kunde inte ens känna 7e halskotan, så mycket hade han dragit in den mellan bogbladen. Och Ralph är en häst med ganska lång och vacker hals i vanliga fall. Tycker hans opartiska matte.
ET:s teori är att han gjort en vurpa, rätt rejäl, och troligen för ett tag sen - eller halkat ut med höger fram. Eftersom han var så avstängd, tyder det på att han varit så här ett bra tag och stängt av alla impulser för att spara sig smärtupplevelser. Höger bogblad hade han limmat fast inne i kroppen.
Efter 1,5 timmes jobb började han likna en häst igen, bogbladet började lossna, och halsen (och huvudet!) kom ut. Ralph suckade, gäspade, smackade, blinkade och såg ut att vara i paradiset. Lilla hjärtat! Det är så himla fräckt hur de ändrar sig! Förhållningsorder: skritta noggrant de närmaste dagarna, ET:n trodde inte det behövdes en knackning till eftersom hon tycker jag rider relativt sjukgymnastiskt. (Det är väl en snäll omskrivning för att jag är mesig?).
I morgon ska jag skritta lite på honom, ser fram emot att få känna skillnaden!
Lektionslärdomar - rakt högerben
Red lektion på långfredagen för första gången på Ralph sedan han kom hem. Jag har känt mig lite vilsen i hans sadel, troligen mest för att jag är så "ur träning" och för att mitt arsle är så vansinnigt slött. :o Beskrev för Lis lite vad jag känt - att jag inte rår på höger bogen och att det blir "stoppar" inne i honom, någonstans i framändan. Och att traven känns tudelad när jag sitter på - en takt fram och en takt bak - och att jag inte lyckas synka ihop det.
Hon bad mig skritta några steg och jag hann väl med ca 3 stycken innan hon utbrast "AHA!" och skrattade. Hennes "dom": han vinklar inte ihop högerbogen korrekt vid isättning av höger fram, utan går omkring med ett översträckt högerben hela tiden. Detta gör att han känns låghalt i stort sett, att vänster fram "störtar" ner när det ska sättas i och att högerbogen blir ett lås för hela mekaniken. Hon fnissade och sa att detta skulle göra att mitt högra lår skulle bli väldigt slimmt och vältränat. Hrm...
För att påverka de muskler som "sträcker" bogen hela tiden, skulle jag liksom "strypa" dem med mitt högra lår och knä. De muskler som är involverade i hans översträckning sitter framför ryttarens lår och knä, och genom att göra en vägg på den sidan med mitt lår sänds impulser till dessa muskler att slappna av. Så det fick jag försöka med. "Inte så STAAAAAARKT!" skrek Lisette. Nähä, som om jag har någon som helst förmåga kvar att moderera... På't igen och skruva ner. Fick börja i vänster varv, något man alltid ska göra när det är högerben som är för "långt". Annars blir det för svårt.
När jag tyckte att jag hittat tekniken fnissade Lisette och sa att han lurade mig genom att samtidigt sänka höger rygghalva så att jag kasade utåt. Så jag fick lägga till att lyfta mitt högra sittben, för att verkligen sitta kvar på vänster. Det tog rätt lång tid, innan jag märkte lite skillnad. Men då började han sänka halsen, slappna av i kroppen och till slut "lossnade" även öronen. Och det började komma Kvalitet. Han började kännas dyr helt enkelt. Friare steg, mer aktivt, mer bärande osv.
Sen över i höger varv. Där fick jag återigen bemöda mig om att inte glida ut, så lyfta vänster sittben. Återigen be högerbogens muskler slappna av och låta högerbogen svikta istället för att vara stum.
Därefter fick jag bassning för att jag inte höll ramen själv med mina tyglar utan att jag var ute och vevade. Fick skapa en ram mha tyglar och lår och så skulle jag känna hur Ralph rörde sig under den ramen. Var han under den, eller bullade det ut en mage, eller åkte ett bakben ut? Det är så LÄTT att börja veva med handen för att försöka "fånga in" hästen igen, men man ska ju göra det med sitsen... Det står i varenda ridlära. ;) I bägge varven fick jag ha koll på ytterbak, så det inte gled ut.
Blev bara skritt på lektionen, men det känns helt ok, jag måste "igenom" detta och få honom att svikta, och jag känner på mig att jag inte riktigt mäktar med det i traven. Än. :)
Ellenmammans enkla nöjen
Jag erkänner. Den senaste tiden har jag inte varit rosenkindat lycklig över mammaskapet. Jag har tyckt att dagarna varit jobbiga och jag har varit så trött att jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Det är jobbigt att i längden inte få sova mer än 3-4 h i sträck per natt. Både jag och Ellenpappan längtar tills Ellenbebisen börjar sova lite längre pass på nätterna. (För att göra det än mer jävligt är det första passet det bästa på ca 4 h, sen blir de sämre och sämre ju längre natten går. Sista gången sover hon typ 1,5 timme).
Jag har lipat. Jag har varit arg, jag har känt mig trängd och bunden. Ellenpappan var iväg med jobbet 2 dagar förra veckan och jag och Ellenbebisen överlevde vår första natt ensamma hemma. Denna veckan har Ellenpappan jobbat lite längre dagar i fält, vilket gör att jag som är så bortskämd med att han kommer in på lunchen och ger mig lite "avlösning" har långa Ellenpass. Ellen är världens ljuvligaste bebis, men inte utstrålar jag mammalycka 24/7...
Några enkla nöjen som får vardagen som småbarnsförälder mer uthärdlig:
- Ett underbart ridpass på Sveriges finaste holländska sportponny medan kompis A skakar Ellenvagnen
- En utflykt till köpcentrat i Lund utan Ellenbebis och Ellenpappan
- Hitta ETT par byxor på hela J*vla köpcentrat som passar, FASTÄN man är trogen viktväktare
- Minus 4 kg sedan VV-starten
- Tjuvlyssnande på köpcentrat: en kvinna avslöjade för sina två arbetskamrater att hon var bisexuell
Ja, så ser min vardag ut.
Supermamman träder fram
Ellenmamman har stigit i graderna. Ellenmamman har blivit en supermamma. Ty i 2 dagar har Ellenbebisen och Ellenmamman varit ensamma hemma. Inför detta elddop var Ellenmamman i upplösningstillstånd, helt i linje med hennes personlighet. Hon var nära att ta ut skilsmässa från Ellenpappan som bestämt att han skulle åka på den årliga jobbkonferensen när Ellenbebisen bara var tre ynka månader. Ellenmamman tyckte detta var högst oansvarigt och var stressad flera dygn innan Ellenpappan gav sig av. Sur var hon också, sägs det.
Nåväl, Ellenpappan gav sig av (Ellenmamman var så arg att hon knappt fick ur sig ett "kör försiktigt") och Ellenbebisen och Ellenmamman var utelämnade åt varandra. Ellenmamman hade planerat massor av aktiviteter för att "klara av" de två lååååånga dagarna. Det var föräldrautbildning i grannbyn, det var tvätt, det var mockning, det var ridning, det var besök i stallet av presumtiv medryttare, det var utställning på Kulturen i Lund (som Ellenmamman i ärlighetens namn inte såg så jättemkt av, för Ellenbebisen var vaken och såååå söt). Men däremellan kom onekligen en natt som Ellenmamman och Ellenbebisen skulle vara helt själva. Ellenmamman tror att hon sov ca fem timmar den natten, och verkligen inte i sträck. När man är ensam med en bebis, känner man ett starkt behov av att noja över bebisens andhämtning och stressa upp sig genom att låta diverse skräckscenarios tumla runt i skallbasen: "tänk om hon inte somnar om", "tänk om jag inte får sova NÅGONTING" osv. Men Ellenbebisen sov som hon brukade, med enda skillnaden att hennes mamma låg och blåstirrade på henne för jämnan. Inte konstigt att hon slog upp sina ögon lite oftare än vanligt och undrade vad som var galet...
Föräldrautbildningen i grannbyn sov sig Ellenbebisen igenom. Ellenmamman fick inte alls visa upp de andra föräldrarna vilket praktexemplar hon och maken presterat, och kände sig därför lite snuvad på konfekten. Inga "Åh, vilken ovanligt söt bebis" eller hänförda suckar kom från de andra föräldrarna. Men det är klart, de hade ju fullt upp med att amma, vyssja och byta på sina ungar. Som hette 2000-tals namn som Vidar och Tage Lo.
Ja, ni läste rätt. Tage Lo.
Alltså, förlåt mig, men vad är det för FEL på folk?! Varför döper man ett barn till Tage Lo? Jag är nog för gammal för att förstå tjusningen med namn som Anakin, Tage Lo, Nova-Li, Ylva-Li, Anoma-Li och Tiger. Det är nästan så jag känner mig så konservativ att jag skulle kunna döpa om Ellen-Li till Ing-Britt.
Kära Region Skåne
Tack för ert brev, daterat den 16 mars innevarande år. Ett extra tack till läkare Ante Mrkonjic, som tog sig tiden att skriva brevet till en 38-åring med svallkött på tummen.
Till nästa gång Ni ska skriva brev till mig, har jag en liten undran. Skulle ni kunna tänka er att läsa igenom brevet innan ni skickar det? Och kanske rentav sätta på er era "lekmansglasögon" så att ni säkerställer att budskapet ni vill förmedla inte:
1) får patienten att tro att h*n är döende
2) är obegripligt
När jag läste inledningen på brevet som Ni skickat mig, var min första tanke: "Gode Gud, hur ska jag berätta detta för Ellenpappan?! Han som har så svårt att ta emot dåliga besked".
Detta var vad Ni skrev till mig:
"Hej
Vi vill härmed meddela att de preparatet vi tog bort i samband med din operation har visat förändring som kallas pyogent granulom (godartad förändring som kan uppstå i samband med infekterade sår). Den samma är radikalt borttagen och med största sannolikhet kommer inte att komma tillbaka."
För det första. Inled inte brev med "har visat förändring". Hos en normal medelsnittsbrasilianare tänds alla varningslampor och allihopa skriker CANCER.
För det andra. När patienten hämtat sig från chocken, sett livet passera revy och försöker läsa vidare, tänk på använda ord som patienten förstår. "Radikalt borttagen" är ett exempel på ordföljd som en lekman inte förstår. Vad patienten i fråga minns, så var operationen inte speciellt radikal. Jag fick bedövning i tummen (det gjorde jävligt ont förvisso) och sen skar ni bort svallköttet. Så himla radikalt var det väl inte? Det var inga köttyxor inblandade, inga offerlamm och inga getskallar på väggarna.
Varför ljuger kameran?
Man kan tycka att när Ellenpappan gått och köpt ny kamera, borde den vara tacksam för att ha fått komma hem till Ellenfamiljen som ger den så mycket kärlek och dessutom tak över huvudet. Men tror ni den är det? Nej, det är en illasinnad mackapär, som de kallar Panasonic Lumix FZ38. Vad nu det är för j*vla namn? Varför måste kameramodeller heta FZ38? Nr 38 av vaddå? Illasinnade modeller som ljuger om sanningen? Och FZ - vad är det en förkortning av? Varför inte döpa dem, såsom Ikea gör, till vackra ord eller namn istället? Nikon Nattfjäril t ex. Eller Canon Karamellstång?
I helgen hade vi lite fint väder och Ellenfamiljen traskade till stallet, där Ellenmamman hasade sig upp på sin fina häst. I sadeln var Ellenmamman övertygad om att hon och Ralph var på väg tillbaka, men sen kom Ellenmamman hem och tittade på bilderna som Ellenpappan tagit. Och det var då kamerans lögnaktighet uppdagades.
Vems är de där rulliga låren? De får ju knappt plats i sadeln?! De kan ju inte tillhöra Ellenmamman, för hon går på Viktväktarna och är ute och går med Ellenbebisen jättemycket!
Om det är något Ellenmamman brukar vara glad för när det gäller hästen Ralph, är det att han har så lätt att sänka baken och höja sig fram. Såna där "upp-poppade" rumpor som visas på bilden har då Ralph ALDRIG haft!
Ellenmamman tycker det är ROLIGT att rida, så den där minen är ju ett falsarium.
Observera glädjen i Ellenmammans ansikte. Och kanske lårens rundning.
Ellenmamman sitter alltid i lodrät sits.
Del 2 i Ellenmammans ridakademi
Idag blir det bara en kort teaser, för att få alla eventuella anhängare av Ellenmammans nya ridakademi att stanna kvar för mer.
Takt
Takt är en av de sex beståndsdelarna i utbildningstrappan. Inom den kvasiakademiska ridningen är det av yttersta vikt att ryttaren bemästrar Takt-trappsteget innan ryttaren går vidare uppåt. Det är en fördel om ryttaren kan ha en takt på hästens framben och en annan på hästens bakben. Detta gäller trav. Detta kan ta år att lära sig, men ge inte tappt. Tålamod är en dygd. Och glöm inte att undvika skänkelvikningar. De är helt meningslösa. (Precis som de flesta andra skolor, enligt vad Ellenmamman erfar).
Pga rådande omständigheter (se nedan) blir det ett kort inlägg.
Men är man så förbaskat söt, är det ok att man inkräktar på mammas internettid!
Ellenmammans ridakademi
Jag har en affärsidé. Jag vill starta en ridakademi, a la Bent Branderup. Tänk vad läckert att ta emot en massa betalande elever med fjordingar och gamla travare och säga att skyn är gränsen. (Eller vad det kan tänkas heta på svenska? Himlen är slutet?)
Så för mina trogna bloggläsare ger jag en föraning om vad min ridakedemi går ut på.
Ridstilen döper jag till Kvasiakadmisk ridning (förkortas KR för enkelhetens skull).
Introduktion till Kvasiakademisk ridning (KR)
1. Varje hängiven KR-ryttare är överviktig. Helst 15 kg eller mer. Detta får nämligen intressanta sidoeffekter på sits och uppstigning, som man även kan hitta hos 1600-talets kungafamiljer. Och om man som KR-akademins grundare försöker sig på att gå ner i vikt, se till att absolut inte gå ner mer än ett-två hekton i veckan. Det är skaaaaaadligt att gå ner mer, säger Fettstyrelsen.
2. Köp en älg (se fig 1). Andra raser som passar för KR-ridning är korsningar mellan fjording och ardenner samt f d travare. Gärna med lång päls.
Fig 1. En älg
3. Håll din utrustning i topptrim, eftersom en duktig KR-ryttare sätter ära i att vårda sina pinaler väl. Se fig 2. KR-akademins grundare kommer även att tillhandahålla speciell KR-utrustning i sin butik.
Fig 2. KR-utrustning
4. Ha full fokus på din häst vid ridning. Se fig 3. En artig KR-ryttare är fokuserad på sin partner och har respekt för det gemensamma arbetet. Se fig 3.
Fig 3
5. Vid ridning är det viktigt att ryttaren ser till att använda sin kroppsvikt till att landa tungt i sadeln, att verkligen sitta djupt. Den väldigt attraktiva långa ryggen hos hästen kan då komma fram i full blom. En gång i KR-grundarens ungdom utarbetade denne tillsammans med en internetbekant tekniken "den leende överlinjen". Denna form har KR-ridningens grundare nu studerat heltid i flera år, och anser sig därför vara en expert på denna form. Se fig 4.
Fig 4. Observera hur ryttaren använder sin kroppsvikt för att verkligen rubba hästens balans. Det är nämligen det man vill i ridning: påverka hästens balans. Den leende överlinjen och den runda buken (hos hästen) blir en fin följd.
6. Voltarbete är väldigt viktigt inom KR. Volten ska ha någon typ av form, ellipsartad, barbapappaformad eller varför inte hjärtformad (ifall ryttaren känner sig kärleksfull!) är att rekommendera. Tänk på att hästens lutning ska följa jordaxelns lutning allt efter årstid. I fig 5 nedan är det vinter och ekipaget intar därför jordaxelns vinterlutning. Detta är ridningens motsvarighet till Coriolieffekten som kan ses då badvatten släpps ut ur badkaret.
Fig 5. Korrekt vinterlutning. Dock ej i Pisa!
Vad tror ni - får Ellenmammans akademi många elever? Skulle några av ER hoppa på?
Några ord till dig, Christina
Christina, jag vet att dessa ord troligen inte når dig. Du är inte här hos oss längre. Det har nu gått två månader sedan du lämnade oss och tog dina sista andetag i din sambos armar. Jag har försökt förstå att du inte kommer att ringa mig mer. Att jag aldrig mer får läsa dina inlägg på internetforumet vi en gång träffades på. Livet går vidare, det gör det. Ellen, jag och Ellenpappan mår bra. Vi tänker att det känns tungt att du aldrig fick träffa Ellen. Nu har Ellen blivit så stor att den body du köpte till henne någon vecka innan hennes ankomst passar. Jag har plockat fram den med jämna mellanrum ur byrån och gråtit. Jag ville så gärna att du skulle se henne i den. Kanske du gör det, någonstans ändå? Det hade känts bra om det vore så.
Christina, jag har fått en fantastisk gåva av dig. Du ville att jag skulle ta hand om dina hästar. Kullis, med sin fånghistorik, kunde jag tyvärr inte ta emot. Jag hade inte klarat av att ge henne det hem hon behöver. Det gjorde så ont att behöva säga det till din mamma. Men Ernie har bott hos mig i snart två månader, och han är en härlig häst. Det märks att han är din häst. Han är precis lika snäll som du. Och han har glimten i ögat, precis som du!
Jag och Andreas sa direkt när vi fick beskedet av din mamma om att du ville ge dina hästar åt mig, att vi tar hem Ernie och så har vi två hästar fram till sommaren. Jag har hela tiden önskat i mitt hjärta att Ernie och jag skulle klaffa, och att det skulle bli Ralph vi sålde. Jag har försökt, Christina. Men jag har haft ångest också. Ernie är som en unghäst, och jag har inte den kompetens som jag anser behövs för att ta hand om en så pass "grön" häst. Och jag har varit så ledsen för att jag inte riktigt "vågar" och "kan". För jag ville verkligen att Ernie skulle stanna hos mig. Jag hade förklarat för din mamma att oavsett vilket, så kommer jag att se till att det kommer att bli en bra lösning för Ernie.
Och nu tror jag att vi hittat den, Christina. Som du vet har ju Marina hjälpt mig jättemycket med Ernie. Dels hämtade hon honom från Villtofta och dels har hon ridit honom en del. Och hon har ju letat en andrahäst länge, som du säkert vet. Hon känner att hon och Ernie kanske är ett par, och hon vill ge det en chans. På måndag åker din Ernie till Danmark för utbildning, på samma ställe som Marinas DD står. Det är en fantastisk start för Ernie, tycker jag. Jag hoppas att du litar på mig, Christina. Han kommer att få en jättefin grund, en långsam och biomekaniskt riktig igångsättning. Sen kommer han att flytta hem till Marina och de ska lära känna varandra ännu bättre.
Om det inte klickar mellan dem, så får vi lösa det då. Jag lovar att jag ska göra så bra jag bara kan för Ernie. Jag tänker hela tiden på vad du hade velat och hur du hanterade dina djur. Jag gör kanske inte exakt som du hade gjort, men jag lovar att göra mitt bästa.
Jag saknar dig, Christina. Jag önskar jag hade hunnit säga hur mycket jag tycker om dig.
Det blir inte alltid som man tänkt sig
Våren
Var är våren? Nu är det mitten av mars och det är fortfarande bister vinter. Jag har längtat efter att all snö ska försvinna, så att man kan börja rida på utebanan. Men envist biter sig snön fast och gör det omöjligt att rida där. Alternativet är att traska till ridhuset på gården där jag stod för några år sen, men det är så tråkig stämning att komma dit "utifrån", man känner sig mest i vägen. Det känns som en personlig komplott mot mig, varje morgon jag rusar ner för att inspektera termometer och snödjup. Jag är ju så ridsugen att jag kan DÖÖÖÖ! I morgon ska dock vännen G leda runt mig på grusvägen på heden, alltid nåt. Och jag som har nystoppad sadel och allt, nog borde Väderguden se det?!
TV-tittande
Man ska minsann inte sätta sina barn framför tv:n och låta den agera barnvakt. Det vet ju varenda ansvarstagande svensk. Barnen kan utveckla ADHD, epilepsi och troligen även portvinstå av att titta på rörliga bilder för tidigt. Deras små släta hjärnor är inte gjorda för de snabba växlingarna (jesus, vems hjärna är det? Råkade se dokumentären Ljusår häromdagen och det var så vilsamt med det långsamma tempot!). Men vad gör man om man verkligen måste gå på toa och det lilla underverket vägrar sova?! Man slår på barnkanalen och tröstar sig med att de i alla fall inte visar lemlästade lik från Tahiti, dokusåpor som går ut på att man slänger in vuxna människor i mörka rum och så får de känna sig fram ifall de vill gå på dejt, eller hjärndöda program som går ut på att man ska gissa ord utefter omkastade bokstäver. Sen går man på dass.
Ellenmamman åsamkar Ellenbebis hjärnskador.
Barnsäng
Barn ska minsann sova i egna sängar. Det var Ellenmamman och Ellenpappan säkra på. De skulle minsann inte gå i fällan med obefintligt sexliv och skilda sovrum pga Ellenbebisen.
"Det är viktigt att vi redan från början låter bebisen sova i sin egen säng", sa Ellenmamman förnumstigt.
"Absolut", fyllde Ellenpappan besserwissrigt i, "man vill ju inte ha det som vissa av våra vänner som inte delat säng på 3 år!".
Och så skrattade Ellenmamman och Ellenpappan åt hur dumma vissa föräldrar är.
Ja, ni förstår säkert var Ellenbebisen sover. Mellan Ellenmamman och Ellenpappan. För ingen sa hur underbart mysigt det är att ha bebisen i sängen! Ibland trevar Ellenpappan försiktigt och säger "Kanske vi kan prova att lägga Ellenbebisen i sin egen säng efter nästa matning?".
Då får Ellenpappan en mördande blick och Ellenmamman lägger en beskyddande hand på Ellenbebisens mage.
Men för all del, spjälsängen används ändå, så det var inget onödigt köp!
Det är mysigt med en egen säng!
"Vad glor du på? Det är väl inget konstigt att ha en anal på huvudet?!"
Efterlysning
En styck väl använd (märk väl den dubbla betydelsen!) hjärna efterlyses.
Den grå klumpen märktes av senast någon gång hösten 2009.
Hjärnan är hemmahörande i Torna Hällestad
och lystrar bland annat till vårfåglar, champagnekorkar och chokladpappersprassel.
Hjärnan är starkt saknad av sin ägare, Ellenmamman.
Har du sett Ellenmammans hjärna, ring omgående.
Nedanstående berättelse visar hur akut det är att Ellenmamman får tillbaka sin grå klump.
Ellenmamman hade bearded collies då hon växte upp och hennes hjärta svämmar över nästan lika tsunamiartat när hon ser en beardisvalp som när hon ser Ellenbebis le, gurgla eller för all del sagla. Eftersom Driftiga Copywritern (läs gärna hennes blogg!) skaffat sig en beardisvalp som är jämngammal med Ellenbebis, tiggde Ellenmamman till sig ett besök hos Driftiga Copywriterns menageri. Ja, för varför ska man nöja sig med en beardisvalp, när man kan ha en briard och en seniorbeardis också, liksom? Måttfullhet är för andra!
Vi kom överens om att Ellenmamman och Ellenbebisen skulle dyka upp vid halvtvåtiden. Eftersom livet med Ellenbebis inte är riktigt så välstrukturerat som livet innan Ellenbebis var, har Ellenmamman numera alla tider som ungefärliga hållpunkter. Halvtvå kan lika väl betyda halvtre. Så det var med stor stolthet Ellenmamman rullade in på Driftiga Copywriterns gårdsplan 13.32.
En dag för tidigt.
Som tur var, var Driftiga Copywritern och hennes djurfarm hemma, och Ellenmamman fick snusa valpdoft. Ett välkommet avbrott i babybajsdoftandet! Ellenbebis kaskadkräktes så fort Driftiga Copywritern tog henne i sin famn. Ofelbart. Likaså lipade hon mer än vanligt. Det där A-barnet som jag jämt skryter om stannade tydligen hemma i Hällestad...
Briarden tyckte Ellenbebis var otroligt intressant och buffade henne bestämt i rumpan. Flera gånger. Då gjorde Ellenbebis stora ögon:
Bilden är arrangerad.
Det var väldigt svårt att slita sig från Valpen. Hon var helt enkelt hjärteknipande. Någon gång, när Ellenmamman inte har hästar, då är det en Bearded collie som står överst på shoppinglistan.
Valpen
Avelsmaterial?
Flyinge 6 mars kl 14.06: Ett antal damer sitter på läktaren i stora ridhuset och kommer med tvärsäkra uttalanden angående hingstars rätt att behålla kulorna eller ej. Många fniss, inte alla är snälla. Det ska medges att Ellenmamman njöt av att få släppa ut lite sömnfrustration på läktaren genom att hävda att alla elitryttare red dåligt och att hingstämnena som visades höll mycket lägre klass än vanligt. Sen tyckte Ellenmamman att det var roligt att få använda lite av ordförrådet också, det är annars mest vokalövningar här hemma på Byvägen. OOOO, AAAA och EEEE konverserar Ellenmamman och Ellenbebisen dagarna i ända. Ellenmamman och Ellenpappan har i stort sett också börjat konversera med dessa vokaler, vilket är väldigt smidigt - för man blir inte ovänner och det är svårt att vara gräla med bara A, O, E och I:n.
Men vilken tur att vi människor inte blir bedömda huruvida vi är avelsmaterial eller inte. Vad skulle Ellenmamman och Ellenpappan få för omdömen?!
Ellenmamman -72
Uppfödare: Familjen Jangmark, Trelleborg
e: Rune, u: Inga, UE: Gunnar
Rundlagd märr av gamla typen. Markbunden gång, ovillig till arbete och anmärkningsvärt lat. Något kobent. Defekt syn och anlag för hömage. Opålitligt temperament.
Ellenpappan -72
Uppfödare: Malmqvists, Rottne
e: Kaj, u: Anette, ue: Martin
Kvadratisk hingst av omodern typ. Kortbent, men rörlig och arbetsvillig. Jämnt och jovialiskt temperament. Nedsatt hörsel, kan eventuellt vara nedärvningsbart.
Med detta sagt, torde vår rätt att sammanfoga vårt DNA vara ifrågasatt. Men med facit i hand: resultatet blev ovanligt bra!
Vänner i brunt
Nej, rubriken syftar inte på Hitlerjugends gemenskap. (Även om man kan tro det när man ser Ralphs avsaktningar från galopp till trav - då han kör 30-talshöjdaren "Hitlerhälsningen" med ena frambenet).
Idag släppte vi ihop Ralph och Björne. Ralph transporterades hem till Skåne igår av världens bästa Emily, och det känns himla spännande att ha honom hemma igen. Mindre spännande är att jag fick lite semester igår och la mig på operationsbordet för att skära bort extramaterialet på tummen och egentligen har stall- och hästarrest för att spara såret (som är sytt och infektionskänsligt). Och efter Ellenbebis ankomst blir en operation eller varför inte en rotfyllning lite "semestertid", där Ellenmamman kan vara för sig själv och känna sig som Ellenmamman f E (före Ellen). Nåja, det var en utsvävning. Emily fick lasta ur helt själv och även mocka åt Björne, eftersom jag inte får lov att få in äckliga hästbakterier i tummen. Ja, det är så jag belönar mina vänner som först tar hand om min häst och sen kör ner honom åt mig. :o
Hopsläppet gick bra. Ralph och Björne rusade runt och tyckte livet var toppen. Grimmor inventerades (med munnarna), isfläckar testades och befanns hala, och snön provrullades. Jag tror de kan bli vänner, de två bruningarna!
Oj, nu blev vi TVUNGNA att rulla oss.
Kolla Ralph, har du sett en så snygg mage någon gång?
Men vaddå Björne, har du sett så fint jag kan vinkla ihop bakdelen? Som ett dragspel!
Där kan du stå med din långa rygg!
Efter väl förättat varv från min sida med skadad tumme och allt är det dags för en kopp te.
Vilken ska jag välja? Dessa STÄNDIGA val vi står inför!
Universums centrum
En gång i världen var jag centrum i mitt eget universum. Och även i Ellenpappans, det ska nog erkännas. Men nu kretsar vi likt servicesatelliter kring Ellenbebisen och det är Ellenbebisen folk vill träffa. Det här var något som skrämde Ellenmamman när Ellenbebis fortfarande var en Mollis i magen. Hur skulle denna förändrade världsbild kännas?
Med facit i hand: det känns helt ok. Ellenbebis är banne mig rätt mycket intressantare och sötare än vad jag någonsin varit, så det känns helt underbart när folk beundrar henne och frågar om henne innan de undrar hur Ellenmamman har det. Ellenbebis utvecklas så snabbt nu, hon börjar bli en stor bebis redan.
Ellenmamman och Ellenbebis skojar på det tillfälliga skötbordet på mormors säng.
Ellenbebis undrar vad Ellenmorfar har i skägget.
Ellenmormor har klätt sig i matchande kläder - allt för Ellenbebis är familjens devis!
Helgens sista besök avlade Ellenbebis hos Ellenmammans dagpappa och tillika extramorfar.
