Report from Sick Bay
Igår fick jag be medryttaren hoppa in, jag orkade bara inte. Både hon och särbon ställde upp! Härligt! Hon hade inte ridkläder med sig (var hos särbon), så den stackaren fick rida i sina vanliga kläder. Jag följde med ner förstås för att visa Ralphs nya hem och var alla hans saker är. Hon jobbade honom först lite från marken (det har jag aldrig tålamod till - shame on me!), och sen satt hon upp. Hon rapporterade samma sak som jag känt. Att Ralph är lite extra vinglig och känslig numera - antagligen för att det är så mkt nytt i hjärnan att hjärncellerna inte riktigt räcker till att koordinera kroppen också. Minsta lilla man tappar koncentrationen så flyter en bog iväg mot Berings sund...
Tog många bilder med mobilen, och efter K:s godkännande lägger jag upp dem här. Jag tycker faktiskt jag har en flott häst. Helt opartiskt. Och K rider honom väldigt bra - det är så skönt att ha avlastning, och jag tror Ralph mår bra av det också. Jag tycker han blivit ca 10 ggr bättre sen K började rida honom. Bilder klickbara, jag försökte gå nära med mobilen för att de skulle bli urskiljbara...
Usch din stackare, hoppas du kryar på dig snart - det är så segt att vara dålig så länge!
Kul däremot att du börjat fota lite mer, det är så roligt att se bilder på fina Raffe. Måste vara Vansinnigt svårt att rida när ridningen är så finkalibrerad? Han ser hela tiden ut att gå och vänta på nya instruktioner på bilderna - snacka om att han hade blivit förvirrad av en sådan som mig som gärna ger 18 hjälper på en gång och tänker "gör som jag vill inte som jag gör". :-D
Kul med lite gästspel här :) Och du var ingen dum fotograf får jag säga, inga avklippta ryttarhuvuden och hästbakhovar och detta med en kamera med "manuell zoom" ;)
Han ser ut och kändes verkligen jättefin Ralphen, det är som att han hoppat upp två snäpp på känslighets och energitrappan. Det nästan rök ur öronen på mig av koncentration av att vara stilla och bara viska hjälperna. Det var lite kul att rida på faktiskt, lite ny-häst-känsla.
Nästa projekt att ta tag i är definitivt händerna, herregud alltså...
Nu ska vi strax till Åsa och fota häst, sen ses vi!
Jag kan tänka mig att man lyckas hålla hästen mer genomriden hela tiden med hjälp av medryttare än ensam? Mest av det enkla skälet att man får längta lite mer efter att rida, och är lite mer ambitiös när det blir av då?
Krya på dig!