anduin

Kontroll på MVC idag. Allt är normalt med Mollis (hjärtljud, storlek osv) och även med mig (blodtryck, HB osv), men ungrackaren vägrar vända på sig. Hon har hittat en bekväm håla där hon får plats, och där verkar hon stanna.

Så nu fick vi tid för vändning på onsdag. Måste erkänna att det känns en smula oroligt. Jag är annars en lugn och sansad person, vad gäller kroppsliga obehagligheter o d, MEN tänk om vändningen utlöser förlossningen? Inte för att det är så vanligt, men barnmorskan ville varna för det iaf. Och man får inte äta en bastant frukost på morgonen, ifall det blir kejsarsnitt. Häpp.

Och går det inte att vända henne blir det planerat kejsarsnitt, två veckor innan beräknad förlossning. Det är på lillejulafton det. Häpp.

Nä, nu tror jag att jag går och letar choklad istället.

Första advent.

Snart ska vi åka till metropolen Smedstorp (uttalas Smisstorp enligt de bofasta) för att hämta vårt senaste fynd. Ja, man måste ju fylla dagarna med något nu när man är hästlös. Och jag jagar grejer att handla.

Nej,vet ni vad. Nu har jag sådan Ridabstinens och Ralphlängtan att jag blir knäpp.

Tänk vilken affärsidé Blocket var en gång i världen. Supersmart tjänst, som inte är det minsta trendig (användarvänligheten är väl lite sådär och layouten andas anno dazumal), men ändå så himla användbar!

Mycket är annorlunda när man blivit två.

Blodtrycket närmar sig normala nivåer. I vanliga fall ligger jag på 80-90 över 55-60. Idag låg jag på 110/80. Mycket märkligt för en svimFia som jag.

Jag är varm. Så in i Tutanchamon varm. Jag som alltid fryser. Händerna bultar av allt blod som försöker få plats i dem.

Uppstötningar, detta käringfenomen, är jag numera hemtam med. Knaprar Novalucol som en annan klenis. Och vad värre är - rapar! Så pinsamt! Det som jag tycker tyder på dålig uppfostran, det hemfaller jag nu lika hemtamt åt som vore det medfött.

Upp och kissa på natten, det är något annat nytt kommando som installerat sig i Anna-Karin 2.0. Och det är mer "upp och skvätta" än upp och kissa. :o

Och så är jag så trött jämt. Det är nästan det jobbigaste. Jag är van att ha energi och orka mycket (även om jag inte har någon superkondis, så är iaf hjärnan igång). Och nu är det en kraftansträngning att gå runt kvarteret.

Ställde mig på vågen i morse. Det var inget kul. Inte konstigt att kroppen känns svullen och benen som elefantstockar. Med den siffran som displayen hånfullt rusade upp till. Den kunde väl åtminstone tvekat lite? Men nej, den bara skjöt i höjden utan att ta hänsyn till mina känslor. Och det konstiga är att Mollis väger runt 2 kg. Men jag har gått upp 7 ggr hennes vikt...

Mollis kan man dock lita på. Var på ny mvc-kontroll idag och hon följer sin kurva och allt låter bra. Ja, frånsett den detaljen att hon har huvudet uppåt förstås. Men det får ju ordna sig. Just nu fyller jag i något som kallas "förlossningsplan", som det är bra att ha med sig till BB. Jag lägger rätt mkt krut på att beskriva hur jag vill att personalen tar hand om maken. Jag är så orolig för att han ska tycka det är en vedervärdig upplevelse. Att jag kommer att klara det står bortom allt tvivel. Funderar också ut uppgifter som jag kan ge honom, typ värma vetekudde osv - för att han ska ha något att fokusera på.

Vilken superwoman man är. Undrar bara vilken superhjältedräkt jag kommer i med alla mina kilon. Barbamamma var ingen riktig superhjälte va?

Nya namn som diskuteras i Mollis familj: Kerstin och Lovisa. Men Mollis är ändå sötast.

Vad är det för människor som blir hudterapeuter? Kan det verkligen vara roligt att sitta och glo via ett fruktansvärt förstoringsglas på folks orena hud?! Och inte nog med det, behöva klämma ut porernas snuskiga innehåll, dag ut och dag in? Jag tycker det är lika skumt som att man vill bli pedikyrist. Tänk att vara fotvårdare som ambulerar på äldreboende. Självklart är det jättebra att det finns, det är inte det - men vilka 17-åringar känner att oren hud eller hårda fötter är deras kall?!

Igår var jag på feldenkraisbehandling hos Lisette. Efter senaste behandlingen har jag mått riktigt bra i kroppen, men ville ändå ta en behandling för säkerhets skull. Det blev en mastodontbehandling på 2 timmar! :o

Jag ville börja med bröstryggraden, för den behöver jag smörja upp. Direkt efter behandlingarna är jag alltid noggrann med att göra en viss övning för kotorna vid bh-bandet, men sen glömmer jag bort det efter ett tag. Enligt Lisette är det många som är stela i bröstryggraden, och rör kotorna där som i "en klump" vilket är dumt, för just i bröstryggraden ska man ta vridningar. Men vi sitter ju mest stilla på kontor och är inte ute på åkrarna och plöjer eller hässjar hö längre...

Igår kände jag för första gången att vänstersidan om ryggraden hade dragit ihop sig, i vanliga fall är det högersidan (spec rhomboideus). Lisette kommenterade också att jag var sämre på att sidböja än vad jag brukar vara, att det har jag "överlätt" för. Sen gick hon vidare på resten av ryggen och tyckte att jag var trög vid revbenen så hon skulle börja "lossa" där också.

Då fick jag adrenalinpåslag. Hon började på högersidan, där jag ju har en hel del skador. Men vi har behandlat tidigare utan större problem, t o m under läkningstiden har vi jobbat. (Så fort jag kommit hem från sjukhuset kom hon hem till mig). Men igår när hon skulle få högersidans revben (upp mot skuldran och axeln) att "separera" lite började benen skaka som besatta. Hon lugnade mig med att det var helt normalt, att min kropp ville berätta något om skadorna och att jag lagrat rädsla i kroppen. Det känns väldigt konstigt när kroppen tar över. Man är så utlämnad och även om jag intalar mig själv "slappna av" lever kroppen ett eget liv. Lisette väntade ut min kropp och efter några minuter drog jag en suck och skakningarna försvann. Mycket märkligt. Men skönt efteråt!

Sen gick hon ner mot benen och jobbade lite underben. De var ungefär lika rörliga som telefonstolpar.

- Det märks att du inte rider just nu, för i vanliga fall har du rätt mycket mer koordination i underbenen, skrattade hon.

Jag skrattade inte. Jag kände mig som en 80-åring.

Sen gick hon ner till fötterna och utbrast glatt:
- Nej men, du har ju krulerutt-tår!

Eh... Ja, det har jag alltid haft. Tår som i mellanleden höjer sig, som om jag greppar runt något hela tiden. Min syster och min mamma har samma, sa jag. Jag trodde det var något medfött och skelettärt.

Lisette bara log och la sina magiska fingrar kring tårna. Och vips, så rätade de ut sig. Jag fattade ingenting. De har ju ALLTID varit ihopkrullade. Lisette menade på att jag måste öva även på att gå barfota på stockar, inte bara greppa med tårna kring smala grenar - för att jag skulle förstå vilka rörelser fötterna ska klara av. När jag kom hem och visade Andreas mina nya tår blev han också rätt "imponerad". Det är Skithäftigt hur muskler kan dra ihop sig så att man tror att man ser ut/är på ett visst sätt, och på en enda behandling har Lisette vänt upp och ner på alltihop. Drog mig till minnes att jag hade strlk 39 fram till jag var ca 20, då jag helt plötsligt kunde ha strlk 38. Kanske har det med tårna att göra?!

Efter det började hon lägga ner min tyngdpunkt (jag fick sitta upp nu) längre och längre ner. När jag ställde mig upp kände jag mig kort på något sätt, och det kändes som om jag utgick från vaderna på nåt sätt. Men när jag gick på toa tyckte jag det var jättelångt ner till handfatet. Lisette menade att det är en kombination av att jag blivit längre MEN samtidigt fått lägre tyngdpunkt, så det känns som om jag är längre och kortare på samma gång. Vi gjorde sen tillsammans en övning stående för att ytterligare skicka tyngdpunkten ner i golvet. Hon berättade att den tekniken tar hon till när hon behandlar hästar och hon får dem att släppa sin hals så mkt att de i stort sett lägger hela vikten på henne. Det orkar ju ingen "normal" människa stå emot (och hon måste stå stilla och fortsätta behandla), och hon har dessutom ledvärk, så jag tror verkligen att det funkar...

Idag har jag onekligen lite "släppont" kring ryggraden. Och som vanligt är jag religiös. Jag älskar min kropp, även om den är både tjock och gravid. Den är fantastisk.

Idag har jag fått ett nytt jobb! Inte illa pinkat av en tjockis i 7:e månaden, eller hur? Det ska bli jättespännande och jag hade gärna börjat jobba där den 1 januari, men det är väl inte så tillrådligt med tanke på att Mollis hittills följer alla kurvor och förutsägelser och troligen kommer runt den 2:a...

Jag har ett vikariat på gatukontoret som löper ut den 31 december, och fr o m den 1 januari kommer jag att vara anställd inom en annan förvaltning inom Malmö stad - fastighetskontoret. Det låter säkert inte sexigt, men de förvaltar t ex Katrinetorp och Torup...

I helgen har jag varit och hälsat på Ralph hos Emily i Varberg. Inte med en näsborreskrynkling antydde han att han kände igen mig. Men det hade jag räknat med, ser det som ett bra tecken på att han trivs istället.

Fick äran att se Emily träna för Inga-May på lördagen och det var spännande. Jag tyckte Ralph var jätteduktig (och jag är helt opartisk), och han gjorde grejer jag inte visste han kunde. Som att Emily skickade på honom på släpet själv och det var inga problem... Sen lastade hon av själv... Ja, jag är ju inte så mkt hjälp i mitt uppsvällda tillstånde ändå, men det var intressant att se så okomplicerad han är när duktiga hästmänniskor tar över. Han åkte också till ett helt nytt ridhus, gick över en pall utan att få panik och jag tyckte han tog träningen mkt bra.

Igår var vi på kontroll med Mollis och hon såg faktiskt söt ut. Det har hon nog efter sin mor. Barnmorskan kommenterade att hon hade mycket hår. Själv nojar jag över att hon hade så tjock överläpp. Tänk om hon får samma köttiga överläpp som sin farfar! :o

Igår kväll var jag med några kompisar på Patrik Kittels clinic på Flyinge. Det var jättetrevligt, frånsett att Mollis levde rövare som aldrig förr i magen. Antingen gillade hon Patrik väldigt mycket, eller så avskydde hon hans dialekt? :D

Han började med att prata om unghästutbildning medan Birgitta Kjellin red en fantastisk svart 4-årig och Mia von Essen red en brun 4-åring (som såg halt ut på vänster fram? Men det kan den inte ha varit för den hade gått breeders?).

Han gav inte ryttarna några instruktioner utan pratade om vad han tyckte var viktigt med unghästar - att man varierade formen hela tiden, att man gav dem pauser, att man jobbade dem i båda varven lika mycket, att man inte fastnade i att nöta det hästen var bra på och att vara noggrann med omväxlande arbete. Han erkände senare under kvällen att han själv föredrog att ta emot 6åringar, för han ville "lite för mkt" och hade en tendens att gå för snabbt fram med unghästar. Det var ett tema han återkom till: "erkänn dina svagheter och jobba med dem, eller köp hästar som passar ihop med din mentalitet/dina förutsättningar".

Han poängterade att det viktigaste var att få hästarna att slappna av, att hela tiden kunna växla mellan spänst och avslappning. 4åringarna som var inne, var ju hur coola som helst. Birgitta Kjellins häst hade en otrolig skritt, det såg ut att röra sig lika mkt i den sadeln i skritten som det gör i en normal galopp!

Uppsutten själv
Därefter red han själv en av Mia von Essens 7åringar, en häst e Briar-Gribaldi. "En häst med lång mage" som Patrik sa. Det stämde. Verkligen inte min kopp av te, men Patrik ville visa hur man jobbar med hästar som inte är "världshästar" - eftersom det är oftast är världshästar vi får se proffsen rida. Patrik berättade hur han gärna inleder med "ponnytrav", en långsam trav som inte ser mkt ut för världen, men som får hästen i balans och att slappna av. Han red i ganska låg form i uppvärmningen. Sen galopperade han den i ganska låg form också. Han berättade att han lär alla sina hästar att minska tempot på Whoa och att göra halt på Ptrrr. Han hade ridit den här briarhästen dagen innan också, och den hade redan greppat hans instruktioner.

Han berättade också att han vill att hästen ska gå för ett tryck med skänkel, och detta kompromissar han inte med. Han var inte i med skänklarna alls om han inte ville något. De snuddade bara hästens sidor ytterst sporadiskt.

Efter uppvärmningen berättade han att han brukade sätta sig ner och jobba lite mer.
"Alla mina tränare har sagt att jag aldrig kommer att sitta bra, och det gör jag inte. Det är en av mina svagheter. Anky har sina, Isabell har sina och jag har mina. Men det som gör skillnaden mellan en bra och dålig ryttare är att den bra ryttaren inser vad den inte kan".

Han skiftade tempo väldigt mkt hela tiden och hästen var verkligen "på". Han gjorde långsamma slutor, snabba slutor ("det ser för jävligt ut, men det är jag som bestämt!"), bad om mer kadens, mer samling osv. Hästen såg väldigt tillfreds ut.

Sen fick han sitta upp på en grand prixhäst tillhörande Mia von Essen. En het fux som gärna ville trampa hela tiden. Där lät han den trampa lite då och då, fastän han sa att om han inte deltagit i clinic hade han lagt en timme på att få den att slappna av. Mia deltog i träningen med Hubertus Schmidt härom veckan med denna hästen (tror det var den - en fux som går grand prix - hur många kan hon ha?) och Hubertus tillät den INTE att piaffa förrän den var helt avspänd. Så där var det lite olika inställning.

Han red den i något som kanske skulle kunna gå som HF-form emellanåt, men hästen såg inte det minsta missnöjd ut.

jag och mina kompisar diskuterade att något man såg rätt tydligt var hur mkt Patrik böjde hästarna inåt hela tiden. Och faktiskt gled han utåt rätt kraftigt själv på båda hästarna han red, speciellt i höger varv. Bara en reflexion.

Kvällen avslutades med frågestund och ingen frågade något om filmerna som väckt sådant rabalder.

Varberg, here I come
I morgon åker jag till Varberg för att träffa Emily. Och Ralph förstås. Jag är livrädd att Emilys tränare, Inga-May, ska undra vad det är för ett ök Emily fått på halsen... Emily ska träna lör em nämligen... Håll tummarna för att det går bra. Det ÄR ju känsligt med den egna hästen trots allt.

Vi har haft besök i helgen av makens lillebror och broderns sambo. Jag hade egentligen planerat Danmarksbesök på lördagen för oss, men eftersom lillebroderns bil precis kommit ut från service och lillebror blivit 4500 kr fattigare ville de gärna stanna i Sverige... Fullt förståeligt med tanke på den danska valutan!