Upp och nervända världen
Mycket är annorlunda när man blivit två.
Blodtrycket närmar sig normala nivåer. I vanliga fall ligger jag på 80-90 över 55-60. Idag låg jag på 110/80. Mycket märkligt för en svimFia som jag.
Jag är varm. Så in i Tutanchamon varm. Jag som alltid fryser. Händerna bultar av allt blod som försöker få plats i dem.
Uppstötningar, detta käringfenomen, är jag numera hemtam med. Knaprar Novalucol som en annan klenis. Och vad värre är - rapar! Så pinsamt! Det som jag tycker tyder på dålig uppfostran, det hemfaller jag nu lika hemtamt åt som vore det medfött.
Upp och kissa på natten, det är något annat nytt kommando som installerat sig i Anna-Karin 2.0. Och det är mer "upp och skvätta" än upp och kissa. :o
Och så är jag så trött jämt. Det är nästan det jobbigaste. Jag är van att ha energi och orka mycket (även om jag inte har någon superkondis, så är iaf hjärnan igång). Och nu är det en kraftansträngning att gå runt kvarteret.
Ställde mig på vågen i morse. Det var inget kul. Inte konstigt att kroppen känns svullen och benen som elefantstockar. Med den siffran som displayen hånfullt rusade upp till. Den kunde väl åtminstone tvekat lite? Men nej, den bara skjöt i höjden utan att ta hänsyn till mina känslor. Och det konstiga är att Mollis väger runt 2 kg. Men jag har gått upp 7 ggr hennes vikt...
Mollis kan man dock lita på. Var på ny mvc-kontroll idag och hon följer sin kurva och allt låter bra. Ja, frånsett den detaljen att hon har huvudet uppåt förstås. Men det får ju ordna sig. Just nu fyller jag i något som kallas "förlossningsplan", som det är bra att ha med sig till BB. Jag lägger rätt mkt krut på att beskriva hur jag vill att personalen tar hand om maken. Jag är så orolig för att han ska tycka det är en vedervärdig upplevelse. Att jag kommer att klara det står bortom allt tvivel. Funderar också ut uppgifter som jag kan ge honom, typ värma vetekudde osv - för att han ska ha något att fokusera på.
Vilken superwoman man är. Undrar bara vilken superhjältedräkt jag kommer i med alla mina kilon. Barbamamma var ingen riktig superhjälte va?
Nya namn som diskuteras i Mollis familj: Kerstin och Lovisa. Men Mollis är ändå sötast.
Du är ju redan en supermamma som oroar dig mer för andra än dig själv vid förlossningen!
Om det kan trösta dig gick jag bara upp 30 kilo när jag var gravid.
Jag röstar också på Mollis. Finns det någon som heter så?
Faschinerande läsning!!!!
Rut? Rut är fint tycker jag fast det blir ju Out på skånska så det kanske inte blir så bra (hihi). Det känns dock som att hon heter Mollis redan! Jag tror att Andreas kommer att inse det när hon kommer ut!!
Jag tror också att Mollis kommer heta Mollis när hon kommer ut.. ;)
Och jag hade varit glad om jag bara gått upp 14 kg när jag var gravid... :D Fast om du gick upp 7ggr Mollis vikt så gick ju jag upp 8ggr Neos.. Fast det var ju när han kom ut såklart. :)
det är rätt intressant att läsa din blogg- jag förs liksom tillbaka till "den tiden".. :)
Jag har en kompis som är en gammal rutinerad barnmorskeräv och som förlöst flera hundra bebisar och som alltså även handskats med flera hundra pappor av skiftande kaliber. Jag tror du lugnt kan lita på att de kan ta hand Andreas när det väl är dags.
Han kommer inte att tycka att det är en vedervärdig upplevelse. Möjligen kommer han att svimma, men det tillhör tydligen inte ovanligheterna. Dagarnas upphov till mina egna ätteläggar ägnade sig åt att läsa av ctg-apparaten och tala om för mig när jag fick värkar, att försöka övertyga mig om att jag visst kunde använda mig av lustgasen, att upplysa mig om att bebisen hade hår och såna viktigheter. Man får finna sig i diverse dumheter och tänka att det ändå ju är bra att ha en pappa till bebisen. Ända tills man totalt tappar tålamoder och klipper till dem med droppställningen.
Oh! Jag blir "upprymd", om man nu kan bli det av en medsysters besvär, eftersom jag känner igen mig. Skippade vattengympan denna vecka för att vara säker på att kunna gå upprätt resten av veckan.
I övrigt tycker jag nog ni ska ha Mollis som namn, OM ni lägger till Bella nånstans också.
;)
Visst känns tiden lång när man går där och väntar och väntar. När Mollis väl kommer ut kommer det att kännas som hon alltid funnits där. Jag gick upp 31 kg med varje barn om det kan vara till någon tröst ;)!
