... vet inte om man kan skylla på hormonerna? Men jag tar åt mig av
allt just nu. Meningar, säkert sagda i all välmening, gör mig jätteupprörd, irriterad, ledsen och konfys. Jag förstår rent rationellt att jag INTE är rationell, men det går inte att hindra.
Idag är det bl a min stallägare som gjort mig ledsen, och jag förstår ju att det inte var menat så. Hon satt på ralph förra veckan (när jag inte var där) och hon har refererat lite till den ridturen som gjort att jag mest känt "ok, du red på som vanligt utan att lyssna på hästen", men jag har inte brytt mig. Men när folk gör sig uppfattningar om min häst, som faktiskt grundar sig i deras egen ridning, då blir jag irriterad. Nu fick jag höra att Ralph var "stark" och ryckte i bettet. Ja, det gör han när ryttaren rider med handen och hälen. Men det kan man ju inte svara. Han gör det i stort sett aldrig när jag Rider, däremot kan han göra det när jag ska ge tygel t ex. Visst har jag sett honom dra den typen av pennor med folk som inte stabiliserar sin sits, men det behöver ju inte betyda att det är fel på Ralph? Jag orkar liksom bara inte med sådant skit. Och sen pratade hon om att jag borde köpa en hoppsadel till honom, så att han blev lite lugnare på uteritterna för att dressyrsadeln innebär ju automatiskt drivande sits.
Nej, det gör den inte. Men jag orkar inte svara ens.
Jag har svårt att handskas med mina humörsvängningar just nu. Först är jag ledsen för att det var svårt att veta hur jag skulle hjälpa den presumtiva medryttaren (och innerst inne VILL jag inte att Ralph rids utanför sin balansram, jag har kämpat och kämpat för att få honom genom kroppen och jag vill inte att han älgar ett enda steg i onödan...), sen blir jag glad när kompis-A rider Ralph idag och han är harmonisk och nöjd, sen blir jag lessen när stallägaren kommer med alla sina "sanningar". Jag förstår att det inte är logik i att jag tar åt mig som jag gör.
Men det gör jag.
En möjlighet att Emily i Varberg tar hand om Ralph några vintermånader har öppnat sig. Jag är väldigt förtjust i idén. Det hade varit skönt att slippa det här "pusslandet" (eftersom jag inte har hittat någon som har möjlighet just nu att ta "huvudansvar" för Ralphisen) och kanske börja slappna av och förbereda sig på Mollis istället... Mollis är mitt arbetsnamn på tösabiten, Andreas vägrar och nästan ingen annan jag nämnt det för tycker om det heller. :( (Också något att bli lessen över när hormonerna är i olag)
Det hade varit så underbart att veta att någon tar hand om ponnyn och att den t o m tycker om den. Vilket Emily säger att hon gör... :) Jag pratade med stallägaren idag om att kanske kunna ha min ord box på kallhyra i tre månader men att det viktigaste för mig var att få stå kvar på Björkhaga, så att ville hon inte det så stannar han. Men hon verkade inte tycka det var något problem! Och som jag dragit mig för detta! Löjligt... Men det är sån jag är. Hon ville ha in Ralph bl a för att två av hästarna i stallet ska vandra vidare i höst och hon ville inte att stallet skulle frysa, så jag har haft duktig ångest. Tydligen i onödan.
Nu ska jag bara invänta Emilys stallägare, om h*n kan tänka sig att ha en Ralph 3 månader i vinter.
Håll tummarna är ni snälla...
(Och som ni säkert förstår är jag både glad och ledsen, tänk att Ralph ska booooort!)
