Hästsaknad
Jag tror garanterat inte att han glömmer dig, du kommer alltid vara den som står honom närmast. För du är den som alltid är där för honom. Du gör inte bara "de roliga" sakerna utan finns där mer hela tiden.
Men jag förstår din känsla av att bara göra tråksaker.. Fast du- tiden går fortare än man tror och snart så siter du där med en liten tvåårstös och undrar vart tiden tog vägen.... kram
Tvärtom skulle jag säga! allt det där pysslet man gör från golvet tycker jag nästan för varann närmare. Finns så mycket skoj å göra också (jag får vara kreativ nu jag med)
Kanske du vill ta med honom på marktränings/ledarskapsträning hos Christine? :) Vi ska gå snart, med lillen :)
Ja, det hade vi behövt, Keisha! :)
Men nu åker han ju om 2,5 v, så det blir nog lite tajt...
Jag delar med de andra upplevelsen av att det snarare är hanteringen och pysslet från marken som skapar relationen. Ridningen skapar mer glädje i mig, vilket inte är att förakta, men den är bara en liten, liten del i relationen.
Promenader (med lite lydnadsträning om nödvändigt) är nog den enskilda sak som ger mest åt relationen, som jag känner det. Och så regelbundenheten, att man alltid är den som kommer tillbaka. Tiden.
Och att man fokuserar på hästen när man umgås med den, är där i tanken och inte bara med kroppen.
Petrus, håller helt med dig. Det som gett mest för min och Ralphs relation har varit promenaderna. Just hanterandet i stallet har inte stärkt våra band faktiskt, Ralph är en otålig individ (precis som sin matte) och jag försöker mest av allt minimera tiden för hans skull. :o En mer genomtänkt hästägare hade ju jobbat med hans tålamod, men samtidigt vet jag ju hur det är - är likadan själv... Och det ÄR inget kul när inget händer. Just muggbehandlingen känns verkligen inte som något som stärker, han tkr det är rätt jobbigt. Promenader har jag inte gått med honom sen jag for av, ryggen är för svag. Och nu har han tappsko. Igen.
