Vedervärdiga vinter
Fy för den lede, vad vi är trötta på vintern, jag och Ellenbebis. Vi är mer eller mindre i husarrest pga all snö. Det är inte direkt behagligt med långpromenader när de inbegriper svårforcerade snövallar, ishalka och fyrtio lager kläder. Lägg därtill en bebis som ligger still i vagn - så har man något att oroa sig för på hög nivå: tänk om Ellenbebis FRYSER?!
Igår bet vi återigen i det sura, frostskadade äpplet och tog en vinterpromenad. Förhoppningsvis är snön på väg bort nu.
Anyone for riding?!
Ja, såhär ser Ellenbebis och min vardag ut för jämnan.
Som tur är, är det lite vackert också!
Och så har vi ju Trollskogen att beundra i närheten. Man får vara glad för det lilla!
Pretty in pink
Ok. Jag gillar rosa. So shoot me. Jag kan faktiskt inte hjälpa det. Jag gillar ljusblått och ljuslila också, ska jag säga till mitt försvar.
Eftersom jag begåvats med ett flickebarn, trillar jag alltså rakt i färgfällan för bebisar. Jag hamstrar rosa kläder till Ellenbebis. Men om det hade blivit en Björnbebis eller en Sambebis (de två namn jag hade kvar på förslag ifall the girl formerly known as Mollis skulle visa sig vara en kille trots allt), hade jag iklätt honom rosa också.
Häromdagen köpte jag en grön och brun body till Ellenbebis. Nu ska hon minsann bli jämställd!
I huvudet på Ellenmamman
Nätterna är numera ingen bra period för att utveckla äktenskapet och få det att blomstra. Den tid på dygnet som förut åtminstone haft en teoretisk möjlighet att lyfta partnerskapet till nya höjder iom spännande övningar i sängahalmen ägnas nu åt att överleva och att inte bryta ut i osande eder åt partnern.
Ellenbebis sover mindre bra på sennätterna och man är inte till sin fördel klockan fyra på morgonen, när man varje natt sen innan jul sover 3-4 timmar i sträck under de bra nätterna. 1-2 timmar i sträck de sämre nätterna.
En natt härom dagen (eh, blev inte det en språklig kullerbytta - en natt härom dagen?!) var Ellenbebis en Gnällenbebis. I ren desperation började Ellenmamman nynna för det pipande knytet i famnen. Som vanligt - Somebody av Depeche Mode. (Jag MÅSTE lära mig lite vaggvisor!)
Efter ett tag slår Ellenpappan upp sina grumliga ögon och yttrar följande kärleksfulla ord:
"Det kanske låter fint inne i ditt huvud, men här på utsidan låter det för jävligt!"
Ellenmamman skrattar lite och tror att Ellenpappan skämtar. Det gör inte Ellenpappan. Istället spikar han i den sista spiken i kistan:
"Du har tre val: antingen slutar du sjunga, eller så går jag och lägger mig i gästrummet, eller så blir jag tvungen att skjuta dig."
Nästa natt hittade Ellenpappan ett hästhuvud i sin säng. Dock inte Björnes.
Räddharen är tuff som ett lejon
(VARNING som berör icke-hästintresserade: sluta läs nu om ni inte vill läsa om dagens korta ridpass)
Det är bara att erkänna. Jag har en klump i magen när jag ska rida. Jag tycker ridning är det roligaste som finns, samtidigt som jag är rädd för att något ska hända. Att hästen ska dra iväg och jag inte ska kunna sitta kvar. Jag är ju så ringrostig och otränad att det känns 100% säkert att jag hade farit av om det hänt...
På helgerna gäller det att passa på att rida Björne, för då hinner jag iväg till ridhuset medan det är ljust ute (eftersom Ellenpappan kan vara hemma med Ellen på dagtid), och idag skulle jag få moraliskt stöd från marken av kompis A. I den ideala världen hade jag hittat någon som kunde ta mig på lina, men en vän blev sjuk och de andra jag försökte ragga kunde inte just i helgen. Men kompis A, som går på kryckor, är en klippa att ha i manegen, även om hon inte kan hjälpa rent praktiskt med att hålla hästen.
Nåväl, det var en sammanbiten Anna-Karin som begav sig mot stallet. Jag vill ju rida, det är inte det, men pulsen är hög och tankarna virvlar. Hur snäll Björne än är, så är han ovan vid omgivningarna och det låter enormt mycket i det ridhuset vi är. Idag var det ju inte direkt bättre förutsättningar eftersom ridhusportarna inte gick att stänga och det smälte snö från taket... Började med att gå runt med honom och sedan linade jag. Kompis A som också var med på min lektion som Ellenbebis-skakare (dvs gunga vagnen när Ellenbebis gnyr) tyckte att han rörde sig lite bättre än senast. Själv hade jag fullt fokus på att inte trassla in oss i linan, så jag såg inte ens hela hästen... :o Ett jätteras lät något enormt och Ernie for givetvis iväg. Han stannade när jag ptrooade, men jag hann ju se framför mig vad som skulle hänt om jag suttit på i det ögonblicket. Kompis A pratade bara lugnande med mig och snart hade jag glömt det. Bra med lugna vänner...
Linade i båda varven och tyckte möjligen möjligen att han lutade lite, lite mindre i vänstervarvet än vanligt. Men det kan vara "wishful thinking" också.
Dags att sitta upp. Ta några djupa andetag och låtsas som att man vet vad man sysslar med. Fram till pallen, upp på Björne. Nu kommer första prövningen, ta oss förbi de öppna ridhusportarna (det var där han hade blivit så himla rädd) och ner på nedre volten, där jag redan bestämt att vi skulle vara. Jag och Björne lunkar efter A som går ner i lugn och sakta mak på sina kryckor. Svårighet 1 avklarad! Puh!
Började "jobba" omgående, vågar inte sitta på lång tygel för säkerhets skull (de gånger jag trillat av Ralph har varit på lång tygel), och han är ju uppvärmd iom promenaden till och i ridhuset och sen longeringen. Börjar i höger varv, det som jag i dagsläget upplever som lite lättare. Tränaren sa till mig på lektionen i onsdags att jag kunde sätta små delmål inför varje ridning: "Igår hade vi 15 motorstopp, idag ska vi ha max 10" t ex. Nu satte jag ingen siffra idag, men tänkte räkna stoppen, så jag hade något att utgå ifrån. Fokus på att jag inte får mitt skulderparti en millimeter för långt fram, vilket Björne tar som en haltinvit. Suga upp hans bakben med mina sittben för att stimulera gåendet. A tyckte från marken att han såg bättre ut än senast, att han såg rundare ut. Och han kändes faktiskt bättre från början! Han rycker en del i bettet, på unghästars vis, och det minns jag han gjorde när jag såg Kicki rida honom också, men jag låter det passera i dagsläget. Det känns som att han letar efter sin form, och jag vill inte "sätta" den riktigt än. Jag vill bara att han ska marschera på och inte vara allt för sned.
Vid ett tillfälle lät det enormt mycket precis utanför ridhuset och Björnes hjärta for upp i mina sittben och han blev ärligt rädd. Skräcken jag kände var omedelbar, såg framför mig hur jag återigen for in i balken i ridhuset. (Det var i det ridhuset jag for av Ralph den där helvetesgången). Men han gjorde inte mer än att frysa till is och försvinna under mig. Han stod stilla så fort han hörde både mina och A:s ptroanden. Duktig Björne, och nyttigt för mig att reda ut. Med hjärtat pickande fortsatte vi omgående. Totalt blev det två hel-stopp och tre halv-motorstopp idag. Med halvmotorstopp menar jag att han började bromsa genom kroppen men att jag kunde få fram honom. Motorstoppet när han blev rädd räknar jag faktiskt inte. I vänster varv var han rejält mycket bättre än senast och jag försökte sitta med mitt vänstra sittben på hans bogbladskant, som jag fått instruktioner om. Det kändes som att han letade efter bettet efter ett tag. Han frustade så fint och sänkte sin nacke. När han frustat många gånger, nöjde jag mig och hoppade av. Struntade i att trava, vågade inte chansa faktiskt. Jag känner att jag vill vara på lina när jag ska göra det.
Nu är jag helt slut. Anspänningen gjorde nog sitt till. Men jag gjorde det. Björne ÄR en snäll häst, men han är trots allt ganska oriden. Och jag har aldrig velat ha unghäst, för att jag är en räddhare... Men det spelar ingen roll, för jag gjorde det, fastän jag var orolig.
Heja mig! Heja Björne!
Björnes och min första lektion
Idag var det så dags, jag och Björne skulle få vår första lektion tillsammans! Eftersom livet är som det är, krävs det en hel del hjälp, vilket jag hade i form av Marina och A. Jag hade väl tänkt att Marina skulle rida Ernie först, om han såg vild ut, så kunde jag sitta upp sedan, men så blev det inte. Stackars Marina körde alltså ut från Lund enkom för att agera ledare åt mig. :o Marina, du är guld värd, bara så du vet!
Och icke hästintresserade läsare, kan f ö sluta läsa nu, för nu blir det ett rent träningsinlägg! :D
L började med att titta på Björne från marken samtidigt som jag och Marina drog det vi känner till om hans historia (troligen inte så jättemycket riden senaste tiden, en del skadehistorik osv). L menade att Björne inte har rätt "dressyrteknik" men att det är inget som inte går att ändra. Bl a nämnde hon att han släpper ner sin bål och är väldigt "styv" i den, att han tar väldigt mkt av jobbet i bakkotorna och inte genom hela kroppen. Hon skrattade lite när både jag och Marina upplevde att det var vä bog som var tung - just eftersom alla hästar jag sätter mig på blir tunga på höger bog inom några pass. :D
Jag gick runt med honom och hon kikade på hans rörelsemönster och sen longerade jag lite i trav. När jag pekade på vänster bog i vänster varv för att få honom att luta mindre reste han sig rätt upp. L menade att det kan bli så på "unghästar".
Sen satt jag upp och fick instruktionen att inte tippa med överlivet en millimeter för mkt fram - något jag också känt själv. Sadeln, menade hon, var avancerad i sin balans och skulle passat honom bättre balansmässigt om något år. En unghäst "stoppar" ju gärna, och en sadel som placerar ryttarens vikt lite i framsidan av kroppen understryker detta dessvärre. Jag måste alltså hela hela tiden se till att vara bakom där sadeln vill placera mig.
Björne tvärstannade ca femtusen gånger kändes det som. L skrattade bara och sa att det är normalt för unghästar, och de måste läras att de ska gå på och att de då får "ledigt" och att det är skönt och bra. Men det var inte lätt för mig, jag är så ringrostig. Tänka fram hela tiden, suga upp honom med sittbenen, vara ifrån honom med skänklarna när han går, men känna sekunden INNAN han stannar och få fram honom igen. Och jag som har minuskoordination just nu... Marina fick hjälpa till från marken allt som oftast för att ta oss ur motorstoppen. Fick också tips om att sätta hans huvud lite vid sidan av när vi ska ur stoppen. Då gick det lite lättare. Ibland. I vä varv, la vi till att jag skulle tänka mig att vä sittben satt på vä bogbladskant, och även att sittbenet nästan var framför vä knä.
Tidvis lossnade han och började marschera, men så mycket jag tappat... Travade även en del, några steg kändes riktigt bra.
Sammanfattningsvis menade L att det är en trevlig häst, som är som en 4-åring mentalt och kroppsligt. Nu kör vi på ett tag och ser hur vi trivs med varann, fram till sommaren har vi råd att ha två hästar. Nästa lektion om ca 2 v.
Bra kvinna reder sig själv
Igår var det en stor svensk högtid. Alla hjärtans dag. En gammal sedvänja från Götaland, som består i att man ska uppvakta sina nära och kära, just när vintern känns som längst och tristast. Redan på bronsåldern gav de fornsvenska männen sina kvinnor omsorgsfullt inslagna mammuthudar utskurna i hjärtform. Och de gamla vikingarna hade en sed att i februari slå in baltiska slavar i näver åt sina älskade. En sedvänja att värna om, tycker i alla fall jag, sann göticist som jag är.
Men min bättre hälft, Ellenpappan, har inte läst historia på universitetet, som jag. Denna historielöshet märks på många sätt, men det värsta är just att han inte överöser mig med presenter på denna ursvenska högtid, även kallad Valentine's day.
Själv susar jag runt och fixar alla hjärtans dagpresenter till farmor och farfar från Ellenbebis (eftersom vi var hos dem i helgen). Jag tycker det är roligt att köpa presenter, så det är ingen veklagan! Till maken införskaffades rödvinstryfflar. Och själv visste jag att jag inte skulle få något. Jag har känt Ellenpappan i femton år, så en del har jag lärt mig. När vi var på det lokala Icat i Ellenpappans hemby, tog jag saken i egna händer och norpade åt mig en bok ur pocketstället och deklamerade, likt matadorerna i Ferdinand, att "denna ska jag ha!".
Ellenpappan, är inte bara historielös, utan även hjärnlös ibland. Eller så är det sömnlösheten som spökar. För hans spontana kommentar var:
"Vad ska du med en bok till?! Du har ju redan en!"
(Han menade att jag just nu håller på med en väldig tjock bok, som lär vara en ansenlig tid, men det lät onekligen beigt).
När jag förklarade att det var hans alla hjärtans dag-present till mig fick han något jagat och skuldmedvetet i blicken (som han får varje år på alla hjärtans dag) och la ner boken i shoppingvagnen utan att knota.
Boken:
I sällskap av hårdkokta actionhjältar
I amerikanska filmer finns det ofta bounty hunters. Nja, ofta och ofta, inte i romantiska komedier kanske, men i min barndoms westernfilmer åtminstone. Det var karga karaktärer som var ute efter personer med ett pris på sina huvuden. Inte som i dagens "Efterlyst" sålunda, utan mycket mer gammaltestamentligt. "Ge mig Busens huvud, så får du 100 dollar". Det var tider det.
Jag är också en prisjägare. Hör bara på min skörd:
I fyran fick jag ett vandringspris för att jag och min bästis Kristin (hej Kristin, där nere i Malawi, om du någonsin läser här!) simmat flitigast av alla i vår klass. Varken jag eller Kristin var några atleter (då heller), så vi hade aldrig chans att stå på prispallen i sporter där det gällde att vara snabbast, hoppa längst eller vara smidigast - så vi satsade på uthållighet istället. Två gånger i veckan simmade vi i Trelleborgs simhall och bad badvakten skriva upp i våra små anteckningsböcker hur långt vi simmat. Och minsann, vår ihärdighet lönade sig!
I nian vann jag en uppfinningstävling i Skåne. Den hette Finn Upp, och det var en stor begivelse då vi vinnare skulle få ta emot vårt pris. Det blev ett studiebesök någonstans på Österlen (jag har helt glömt var, så det var nog inte så intressant), och en äggkopp i form av ett stekt ägg. Vi var tre stycken i min klass som vann, och vår fysiklärare - den hårdkokta Karin Christensson (återigen: jag har en förkärlek för grymma personer) körde oss dit i sin bil. På hemvägen somnade jag givetvis och saglade ner hennes baksäte. Kanske mitt sagel gjorde ett starkt negativt intryck på Karin, eftersom hon faktiskt körde ut mig från en fysiklektion en gång. Och det var stort. Större än alla priser jag vunnit. Jag, mönstereleven, med toppbetyg blev UTKÖRD! Kan ni föreställa er skammen?! För ett oskyldigt skämt?! Jag känner än idag hur indignerad jag blir över hur orättvist behandlad jag blev. Hoppas Karin läser här - så ska jag förklara för henne vad jag sa! Du visade en röntgenbild på ett skelett, Karin, för att förklara olika typer av strålning. När du la på bilden på OH-apparaten, Karin, såg jag min chans att spela clown (som vanligt) och utbrast "MAMMA!". Och vet du Karin, supersnygge Mats Herlöfsson skrattade! Åt mitt skämt. Det var nästan så det var värt att bli utkörd!
När jag var i 20årsåldern hade jag ett trist sommarjobb. För att fördriva tiden surfade jag runt och deltog i en massa tävlingar på internet. I en jag deltog var förstapriset en resa till fotbolls-VM eller vad det nu var. Det vann jag inte. Däremot vann jag en fotboll med "Japp" på. Jag har aldrig i mitt liv spelat fotboll. Jag gav bort den till en kille jag ville snärja, men den behöll tydligen inte luften. Häpp.
I somras deltog jag i en tävling som Leksandsknäcke anordnade. Förstapris var en vecka i en stuga vid Siljan. Jag filade länge på den slogan man skulle prestera och blev utomordentligt glad när jag några månader sedan fick brev från Leksandsknäcke där det stod att jag var en av vinnarna och för att få se vad jag vunnit skulle jag gå in på deras webbplats. Darrande av förväntan läste jag mitt namn på skärmen. Hurra! Jag hade vunnit! En prenumeration på Min häst. Häpp.
Och nu har jag vunnit igen! Ett virtuellt pris. Ja, man ligger väl i tiden?! Tack så mycket, Irene, för denna utmärkelse!
Om jag begripit det hela rätt, så ska jag lämna awarden vidare till sju bloggar som jag följer, vilket blir lite svårt i mitt fall, för en del av de bloggar jag följer är lösenordsskyddade. Jag kommer mao inte upp i sju stycken, men här är mina favoriter, utan inbördes rangordning:
Västgötaspets och trädgård: Säkert helt fel att lämna pris till den person jag fick det av, men Irenes blogg är välskriven och rolig, så hon förtjänar alla priser i världen. Följ den lille Huliganens (västgötaspets) öden och äventyr och få inslag av trädgårdstankar och konstnärsfunderingar!
Bellas budoir: Blogg skriven av feministisk nybliven mamma och tillika fälttävlansryttare. Kan det bli mer spännande?!
Yr i mössan: Frusna ögonblick av intressanta betraktelser, kryddade med en fantastisk språkhantering. Vissa formuleringar läser jag om, och om igen och bara njuter av ordens flöde.
Otracompas: Tjej med skinn på näsan köper spansk unghingst via spanska "Blocket". Att vi tränar för samma tränare är ytterligare en aspekt som gör att jag följer bloggen med stort intresse.
Sunnanå häst: Jag är troligen världens mesigaste ryttare, därför behöver jag följa Angela, som rider galna galoppörer som om det vore en söndagspromenad i parken.
Kära bloggare, ni som fått denna award; om ni vill, kopiera den, länka tillbaka till mig, lämna vidare till 7 andra bloggar och skriv sedan 7 saker om er själva.
7 saker om Anna-Karin
- Heter Ilse i mellannamn
- Äter aldrig senap och dricker aldrig kaffe
- Kan inga vaggvisor öht, varför hon sjunger Somebody av Depeche Mode för att trösta Ellenbebis
- Är beroende av Cola Zero
- Är rädd för höns
- Vill att Ellenpappan ska byta tilltalsnamn till Per, eftersom han ser ut som en sådan
- Blev kär för första gången när hon var 5, i Pär på Söderslättsgatan. 5-åriga Anna-Karin sa att "den jag gifter mig med ska heta Pär". Och så blev det också, eftersom Ellenpappan heter Per i mellannamn
Kattens natur
En katt kan inte klockan. Och hade katten kunnat klockan, hade den struntat i den big time.
En katt bryr sig inte om sociala pekpinnar eller normalt hyfs. Helt ogenerat hoppar den upp på det nydukade bordet och börjar slicka sig i rumpan.
En katt tar alltid för sig. Om bebisens spjälsäng är nybäddad hoppar katten självsäkert upp, sträcker ut sig och myser: "Ah, bara för mig!".
En katt lever i nuet. När katten kommit in genom dörren skriker den upphetsat "Ge mig mat. NU! NU! NU! NU!". Den tar inte hänsyn till att dess hyresgäster på två ben måste bära in 43 kassar från affären först, få av sig ytterkläderna och mata bebisen.
En katt står självklart i centrum. Om den dörr är stängd, ska den öppnas. De tvåbenta hyresgästerna ska på en millisekund utföra kattens önskan, annars börjar katten irriterat krafsa på dörren som är stängd. När dörren väl är öppnad ville katten inte alls gå ut, men det fattar ju varje katt: att en dörr inte kan vara stängd?!
Man kanske skulle varit katt?!
Tjippen, en av de två katter som nådigt låter oss bo hos honom.
Måns, åldermannen på 9 år och 7 kg, tycker att kartonger är utmärkta divaner.
Hällestad - händelsernas centrum
I byn Hällestad där jag bor, finns ett "Veckoblad", som en äldre man i byn skriver och kopierar upp till alla hushåll i byn varannan vecka. I detta blad kan man läsa allehanda viktiga nyheter som rör byn, både i nutid - men framför allt i dåtid. Redaktören är väldigt förtjust i gångna tider, och skriver ibland notiser som utspelar sig på 1800-talet, och det tar rätt lång tid innan läsaren fattar att notisen inte handlar om nutiden... Redaktören har nämligen ett rätt märkligt skriftspråk.
Från dagens Torna Hällestads veckoblad hämtar jag följande nyhet:
Mest dramatiska trafiksituationen 2009
inträffade på Prästvägen den 17 december rapporteras från denna gata. Det var på morgonen då en buss i linjetrafik kommande västerifrån svängde ner på Prästvägen. Den kvinnliga föraren rattade vänster lite för tidigt. Prästvägen var hal då hon backade tillbaka och kom inte upp för backen. Då lät hon bussen rulla ner en bit igen för att sedan backa upp på Lagervägen som har parkering upp mot Villes lastplats. Det lyckades inte heller. I nästa försök stöter hon till en parkerad bil på andra sidan vägen och drar ett el-skåp med sig som Skånska Energi får fixa till. Det hade gått att ta sig fram via Prästgården och Tornagårdsvägen till Tvedöravägen men så kom Jörgen Lundgren som en räddare och sandade. Bussen som anlände vid halvsjutiden var inte rättvänd förrän vid åtta.
Jag har citerat exakt, så stav- och syftningsfel är inte mina.
Det jag tycker är intressant, förutom att nyheten känns himlastormande, är att redaktören tycker det är viktigt att berätta att det var en kvinnlig chaufför. Redaktören är en man i 70-årsåldern, bör kanske tilläggas?
Fastän tanken är att jag ska gå hemma, barfotad och rosakindad, som den lyckliga barnamodern jag är - så blev jag heligt förbannad när jag läste notisen. Jag vet att man kan fnissa bort det, men jag är trött på att fnissa bort dylika klavertramp. Nu funderar jag på nästa steg. Maila redaktören?
Inte bara Ernie är en gröning
Häromdagen skapade jag ett inlägg med rubriken Gröning, och jag syftade då på Ernie. Jag och Marina har ju observerat att han blir trött fort vid "arbete" och att vi därför ska behandla honom som en unghäst. Men undrar om inte jag är lika grön jag?! Idag är det söndag, vilket innebär att Ellenpappan kan ta Ellenbebis medan jag sticker till stallet ensam i dagsljus. Jag kan givetvis sticka själv till stallet på vardagkvällar också, men då är det mörkt och eftersom Vargavintern sänkt sig över Sverige går det inte att rida på den belysta utebanan nu, utan vi måste till ridhus. Och jag vågar inte gå i mörker med honom än. Lång utläggning, för att förklara att idag var en utmärkt dag för ridning! Även om inte Marina var med!
För det första är jag helt klantig i all hantering, fattar inte hur man knäpper täcken, glömmer att man bör dra sadelgjord, blanda mat osv. Vet inte om det är sömnbristen, amningssjukan eller bara allmän demens. Det var ju onekligen ett tag sen jag var igång! Björne accepterar dock alla mina klanterier med upphöjt lugn. Fick med mig kompis G från byn idag som säkerhetslina. Björne traskar så lugnt och snällt bredvid oss till ridhuset och sen går han lugnt bredvid oss inne i ridhuset. Därefter skulle jag longera lite. Herregud, hur svårt kan det vara att få till en lina och en häst och en tant i mitten?! Ursvårt. Men till slut hade jag fått ut Björne i något som liknade en päronformad volt och ingen av oss snubblade på linan. Försökte ge honom lite kontakt i bettet, han hugger en del - men det ska vi väl lära honom av med. :) Pekar med spöet mot bogen, det tar han fint och balanserar upp sig lite bättre. Han vill gärna tippa bogpartiet inåt, som alla andra oridna och otränade hästar. Han var helt obusig idag, så jag satt upp ganska snabbt. G gick med som ledare för säkerhets skull.
Jag fokuserade inte på så mkt annat än att han skulle skritta villigt genom kroppen, utan att vräka sig framåt eller hålla i sig. Han verkar väldigt känslig för överlivets placering, minsta lilla jag tippar fram (vilket jag gör), så stannar han. Mkt bra för mig för då får jag ett direkt kvitto på när jag är ute och cyklar. Många pauser på lång tygel, och bara 4 repetitioner i varje varv. I vänster varv fick jag fokusera lite extra på att inte låta honom skjuta mig åt höger, utan försökte lyfta mitt högra sittben så att jag inte skulle glida utåt. Han var lite konfunderad, men sen började han rätta in sig jättebra. Beröm och avsittning och så lunkade vi så sakteliga hemåt igen. Han såg lite småtrött ut i ögonen (koordinationstrött, inte utsliten) och jag klappade honom massor, tänkte att "oj, tänk att det lilla gör honom trött!".
Och nu sitter jag här hemma, väntar på att fodra ut Ellenbebis och sen köra ner till Trelleborg och är SVINTRÖTT! Skrittade väl 15 minuter och försökte koordinera 12 av dem, är helt slutkörd! :o
Ringrostighetens mästare
Jag känner mig som en 80-årig nybörjare i Ernies närhet. Marina måtte snart tröttna på att ha mig som en black om foten när hon ska hantera Ernie... Eller Björne som jag oftare kallar honom. Jag känner att jag vill bilda mig en "egen" häst så att säga, att även om Ernie givetvis är Kickis häst först och främst, måste jag få bygga en egen relation till honom. Och att få ett eget smeknamn på honom kan vara ett litet, litet steg på vägen.
I ridhuset var Björne lite mer rädd än vanligt och for iväg ett par gånger när Marina longerade honom. Det lät rätt ordentligt om ridhusväggarna idag (rasande snö? vind? köldknäppar?). Men varje gång lugnade han ner sig ganska snabbt. En annan häst blev dessutom longerad samtidigt, och när den skulle galoppa drog han iväg för det. Vem vet hur många gånger Björne blivit arbetad i ridhus, samtidigt som någon annan häst longeras där? Men han verkar så sansad, efter han blivit rädd lugnar han ner sig snabbt. Han verkar väldigt känslig på kroppsspråk ser man när Marina longerar honom. När hon kommer upp i sadeln ser han lite obalanserad och otränad ut, speciellt i vänster varv. När hon går över från höger till vänster är det precis som om det kommer "stoppar" i kroppen på honom, men jag tror att detta kommer att försvinna ju mer tränad han blir. Marina och C verkar vara av samma åsikt. Och jag har ju ingen brådska över huvud taget. Jag tyckte Björne var jätteduktig idag, på slutet blev han fin en hel långsida i vänstervarv (trav) också, och då hoppade Marina av. För att lämna plats åt den osmidiga tjocka tanten! Stackars Björne...
Nu är jag glad!
Idag hade Marina och jag sälle av C som kom på besök från Danmark. Jättekul med finbesök av både C och hennes ljuvliga tax. T o m Andreas föll till föga, och uttalade spontant "en sån här kan vi ju ha någon gång!". Jag har aldrig hört Andreas säga så om någon hund!
I ridhuset var Björne lite mer rädd än vanligt och for iväg ett par gånger när Marina longerade honom. Det lät rätt ordentligt om ridhusväggarna idag (rasande snö? vind? köldknäppar?). Men varje gång lugnade han ner sig ganska snabbt. En annan häst blev dessutom longerad samtidigt, och när den skulle galoppa drog han iväg för det. Vem vet hur många gånger Björne blivit arbetad i ridhus, samtidigt som någon annan häst longeras där? Men han verkar så sansad, efter han blivit rädd lugnar han ner sig snabbt. Han verkar väldigt känslig på kroppsspråk ser man när Marina longerar honom. När hon kommer upp i sadeln ser han lite obalanserad och otränad ut, speciellt i vänster varv. När hon går över från höger till vänster är det precis som om det kommer "stoppar" i kroppen på honom, men jag tror att detta kommer att försvinna ju mer tränad han blir. Marina och C verkar vara av samma åsikt. Och jag har ju ingen brådska över huvud taget. Jag tyckte Björne var jätteduktig idag, på slutet blev han fin en hel långsida i vänstervarv (trav) också, och då hoppade Marina av. För att lämna plats åt den osmidiga tjocka tanten! Stackars Björne...
Marina fick gå med på linan med mig, jag vågar inte klippa navelsträngen än... Och jag skulle ju givetvis inte rida så länge, för vi får inte trötta ut Björne. Jag red enbart i det lite lättare varvet (höger) för att inte äventyra något. Red något varv på volten i skritt och tycker skritten känns trevlig. Sen ville jag prova att trava och då fick Björne känna på ringrostighet. Jag skulle bara kolla ner vilket sittben jag satt på, och vips var vi på väg in i väggen! Herrejesus, ska man STYRA också?! Marina fick hojta åt mig och sen fick hon hala in oss på linan. Pinsamt! Men sen travade jag lite till och efter ett halvt varv på volten fick jag en liten liten försmak av det jag ser Marina prestera. Han började trava lite och det kändes faktiskt väldigt mjukt och stort.
Nu är jag glad!
Gröning
Nu är planen att behandla Ernie som en ganska grön unghäst. När Marina red honom i onsdags var han absolut inte skänkeldöv i början av passet, men det syntes tydligt att han blev trött efter en kvarts ridning. I gengäld jobbade han ganska duktigt då, Marina fick till en riktigt fin kortsida och han sänkte nacken, blinkade och tuggade milt på bettet.
Ernie är nog inte så mycket riden, när allt kommer omkring. Och min vana trogen börjar jag ju genast oroa mig - tänk om jag inte klarar av att ta emot en så pass grön häst? Inte för att jag kommer att rida sönder honom (hi hi), utan snarare funderar jag på om jag kommer att kunna ge honom allt han behöver? Nå, det får framtiden utvisa, jag tänker banne mig göra mitt bästa. Och Marina är ju backup! Som tur är. Alla borde ha en Marina, det har jag skrivit förut. (Senast när jag var immobil efter avtrillning).
Annars lipar jag en del. Inte bara över Christina, utan över trötthet och frustration. Ellenbebis har börjat inse det roliga i att vara hos mamma hela tiden, sover gott i Babybjörnen (hej ryggvärk!), men så fort jag lägger ner henne i sängen spärrar hon upp sina mörkblå ögon och är KLARVAKEN. Igår skulle Ellenpappan återuppta sitt enda intresse - badminton en gång i veckan. Jag höll på att bryta samman när han skulle åka. Jag kunde inte begripa hur jag skulle orka ännu fler timmar ensam med Ellenbebis. Och så börjar jag lipa för att jag ens tänker så. Jag skulle så gärna vilja vara några timmar för mig själv. Jag är så HIMLA avundsjuk på Ellenpappan som får jobba... Självklart har jag det jättebra iom att Ellenpappan har kontor i hus på tomten, så jag kan ringa in honom när det blir för jobbigt (vilket jag gör varje dag), men det hjälper inte. Jag är så in i bängen trött i kroppen.
Men i morgon är det helg och då ska jag själv till stallet och möta upp Marina och C, sen ska vi traska till ridhuset där marina och förhoppningsvis jag ska rida lite. Ellenbebis är Sveriges sötaste, inte tu tal om saken, men jobbigt är det ändå.
Glasögongrubblerier
I vår familj är vi mer eller mindre defekta hela bunten. 4 av oss (5 st inalles) är gravt synskadade. Så pass att en mullvad ter sig skarpsynt i jämförelse. Jag är själv nere på så pass skarpa linser att snart kan man inte få linser för att korrigera min närsynthet längre. Och ska man inte ha linser, då får man ha glasögon. Vilket jag givetvis har som komplement till mina linser. Men glasögon är ju så in i helsefyrs opraktiskt! Som när man rider eller gympar (vilket jag ju gör säkert en gång om året!) - då blir man helt svettig på näsroten, vilket gör att glasögonen glider, vilket gör att brytningen på glasen inte stämmer till synfelet, vilket gör att man blir halvblind, vilket kan leda till väldigt trista följder. Speciellt på aerobics eller step.
En annan sak som är opraktiskt med glasögon är att man måste vara så rädd om dem, eftersom de kostar en halv årslön. (Iaf om man är kommunalt anställd). I min familj har vi inte alltid tur på glasögonfronten. Som när mamma gjorde av med sina. Det ska sägas redan nu att detta var EFTER hennes hjärnblödning. Hon mindes att hon senast haft dem när hon skulle ta sin morgondusch, men sen var de spårlöst borta. Pappa vände upp och ner på hela huset (vilket är en bedrift i sig, rörigare hus får man leta efter), och mamma irrade runt i hans kölvatten. På eftermiddagen fick de se slaget förlorat och ringde optikern och beställde tid åt mamma. På kvällen när de skulle gå och lägga sig klagade mamma lite över att hon hade ont under ena bröstet och pappa befarade det värsta. Bröstcancer - igen! Men det visade sig vara glasögonen som satt där! Där hade de suttit hela dagen! Då har man inte uppnosiga tonårsbröst direkt om ett par glasögon kunnat vila i bröstens skugga en hel dag utan att ruckas det minsta...
Själv hade jag en liknande incident i natt. Jag sover relativt ofta med glasögonen på, efter Ellenbebis ankomst. Det är inte bekvämt, det är det inte, men jag är ju som sagt halvblind utan dem på och ibland kan det vara bråttom upp på nätterna... Eftersom vi inte har sängbord (får inte plats) och jag inte vill ha dem på golvet (jag LOVAR att Ellenpappan hade trampat på dem), blir det lättare att ha dem på näsan helt enkelt. Men i natt vid andra amningen var de varken på näsan eller bredvid sängen. Började treva mellan sängen och sänggaveln. Kikade förskräckt ner på golvet där jag förväntade mig hitta dem söndriga. Såg givetvis ingenting, eftersom jag utan glasögon ser skarpt på 13 centimeters håll... Och golvet är inte 13 cm bort från sängen. Men så kände jag något i kanten av min nätta rumpa. Det var glasögonen! Dem hade jag sovit på tydligen. Utan att känna något. Så nu får jag väl sluta skratta åt mamma. Sådan mor, sådan dotter är dagens sensmoral.
