Och så var de bara två...
... i morgon börjar barnafadern arbeta igen. Barnamodern har lite smått panik, det ska erkännas. Hur ska hon fixa allt? Gråt, bajs, värkande tumme, amning, matning, undanplockning och framför allt: VEM ÄR HON?!
Barnamoderns hjärna börjar redan revoltera mot bebisfixeringen. Hon börjar känna sig trängd, utplånad och bunden. Och sen får hon abnorma skuldkänslor! Stackars Ellenbebis gör som bebisar gör: behöver. Men medan barnafadern inte är begränsad av bukoperation, tumme med svallkött eller värkande boppar, utan kan ägna några av Ellenbebis sovtimmar åt målning, promenad med kompis eller Vinterstudion, kan inte Ellenmamman göra mycket som är jättelångt från Ellenbebis. Än. Och Ellenbebis har bara funnits hos oss i tre veckor, just nu behöver hon oss som mest. Men ändå! Ellenmamman fasar för Ellenpappans jobbstart och har känt sig orolig hela söndagen. Typiskt Ellenmammans hjärna att börja ta ut sorger och besvär i förskott. Glädje tar den minsann inte ut i förskott!
Vilket den borde göra. Titta bara, på den klickbara praktbebisen, som måste vara det mest underbara spädbarn som någonsin levererats till jorden:
Kommentarer
Postat av: Irene
Hjärnor är knäppa ting. Min säger hela tiden "ät mer choklad!", fast förnuftet säger att "morot är också godis!".
Det ÄR skrämmande när man inser att man ska rodda runt allting själv och inget har hunnit bli rutin ännu. Man känner sig låst och otillräcklig - men inte hela tiden. Det blir lättare efterhand, jag lovar.
Skit i hjärnan nu, titta på Ellen istället! Mysig, god och glad, och alldeles, alldeles ljuvlig.
Trackback
