anduin

Det är mycket märkligt att lilla Ellen är helt beroende av oss. Märkligt och underbart, förstås. Att vara så totalt behövd känns stort. Hjärtat sväller. Men det är också ett stort ansvar, och jag känner mig ofta otillräcklig. Efter snittet är jag ju inte snabbt mobil och jag får inte lyfta tyngre än fem kilo t ex. Andreas drar därför ett tungt lass här hemma. Och det gnager.

Något annat jag fasat för är att amningen inte ska funka. Självklart fick jag rätt grymma sår på bopparna i början och det var precis jag kunde hålla tårarna borta de första dygnen. Och då är jag ändå smärttålig... Vi fick börja med en sorts napp man kan sätta på tuttarna och då gick smärtan ner. Sen upptäcktes det att Ellen låg lite lågt i blodsocker och vi fick börja med tilläggsmat. Vi har fortsatt med detta hela tiden, men för någon dag sen kom mjölken igång hos mig och Ellen har inte varit jätteintresserad av att äta tilläggsmaten. Idag hade vi tid för återbesök hos "amningscentralen" (visst är det sjukt?!) och då hade jag inför detta besök försökt sluta med tutt-nappen. Men Ellen hade gått ner mer i vikt sen vi åkte hem. Jag började nästan gråta. Det känns som om det är mitt fel. Hon är helt beroende av mig, och så lyckas jag inte ge henne det hon behöver. Sen ingår "mjölkningsundervisning" och jag tycker det är på gränsen till förnedrande och äckligt. Och så får jag skuldkänslor för det.

Efter besöket satte vi oss för att amma lite i en soffgrupp och då fick jag äntligen lipa en skvätt. Vi skulle egentligen kombinerat besöket på sjukhuset med ett stopp på Nova i Lund, men jag ville bara hem så fort som möjligt. Nu har vi hyrt en elektrisk bröstpump, som förhoppningsvis ska få igång min mjölkproduktion. Först lipade jag över det, för det känns så himla dumt, men redan andra gången kändes det bättre. Andreas hade druckit en julöl och i kombo med sömnbristen hade vi en jätterolig mjölkstund i biblioteket för en timme sen. Det är skönt att skratta.

Nu är vi tre i familjen. Jag, Andreas och lilla Ellen. Som ni redan förstått, fick jag aldrig igenom namnet Mollis, men Ellen passar faktiskt henne minst lika bra.

Nu börjar tankarna snurra kring att Ralph är hemma om lite mer än en månad. Det är ju ett gyllene tillfälle för mig att "börja om" så att säga. Ta lite longerings- och markarbeteslektioner. Gå igenom sadeln, kanske lämna den för luftstoppning istället. Ta grundläggande lektioner i exempelvis följsamhet, takt och lydnad.

Om någon sagt detta till mig i början av året hade jag småspytt lite. Jag var liksom någon annanstans då, än jag kommer att vara i februari. Kroppen kommer kanske inte att vara sig lik, Ralph kanske inte är sig helt lik heller (förhoppningsvis!) och jag har tid att ta det lugnt med honom. Det är inte utan att jag ser fram emot det. Sen vet man ju inte hur det kommer att bli rent praktiskt med bebis och så, men jag har bestämt mig för att se det som en nystart helt enkelt.

Längtar.

Jag känner mig så dum. Jag hade planerat att jobba veckan ut och göra en snygg överlämning. Nu blev det inte så. Sorgligt var det, fick fina tal som tack, smycken och blommor. Jag kommer att sakna dem jättemycket, mina arbetskamrater. Ja, jobbet också faktiskt.

Jag är inget bra på att vila. Men jag får väl försöka.

Och idag har jag och Andreas varit "ihop" i femton år. Är det inte smått fantastiskt ändå, att man efter femton år fortfarande kan bli lycklig av att se på samma nuna som man bligat på så länge?! Ibland drabbas jag av en stor lycka, lycka över att ha haft möjligheten att hitta någon som passar in i mina skrovligheter, som lyfter mig när jag är nere och som gläds med mig när jag är lycklig.

För närvarande är föremålet i fråga nere hos vänner längre ner på gatan och hämtar min blöta 60-tvätt, medan hans mat puttrar i ugnen. (Vi renoverar badrummet på nedanvåningen, så tvättmaskinen står på hallgolvet). Jag har tänt ljus och dukat, Lily Allen sjunger på Spotify och snart är han hemma igen.

Livet blir inte mycket bättre än såhär.

Det var inte skönt att bli utsatt för vändningsförsöket. Jag brukar inte vara pjoskig, men nej, det var inget för mig och Mollis. Andreas sa att jag grymtade någon gång (själv tyckte jag det kändes som om jag pjallade mig jättemycket!), och att han då förstod att det var jobbigt. Jag är ju rätt "tålig" av mig... Så när vändningsförsöket inte gick, blir det planerat snitt istället. Den 22 december välkomnar vi Mollis till världen!

Hjälp, så verkligt allt blev plötsligt! Vi ska bli föräldrar! Hur ska det gå?!?!