anduin

Efter en härlig kristi himmelfärdshelg på Gotland är man så tillbaka i den skånska åkermarken. Vi bodde på hotell Almedalen, precis intill parken med samma namn och med en halv minuts gångväg till ringmuren... Perfekt. Något som är anmärkningsvärt, främst med Visby, är att man knappt hör någon gotländska?! Hotellägaren är göteborgska, i affärerna och på restaurangerna talas uteslutande stockholmska. Som tur är åkte vi på fredagen söderöver, mot Vamlingbo och Hablingbo - och DÄR fick vi äntligen möta urinnevånare. ;-)

Så här roligt hade maken och jag det på Krusmyntagården norr om Visby:


När maken och hans kompis letade skalbaggar på södra Gotland, roade jag och Irene (vi åkte med våra goda vänner) oss på Vamlingbo prästgård (Lars Jonsson-museet) och sen gick vi några kilometer upp till Bottarve gård. Där fick vi en guidad visning av en gård från 1700talet, och det var nog banne mig resans höjdpunkt. Superintressant, och nästan allt orört! Wow!

Så här ser gården ut:


Och de här kanelbullarna kände vi oss nödgade att mumsa i oss efter den strapatsrika vandringen:


Lille Ralph
Men nu är man tillbaka i vardagen. Det var ett glatt återseende då jag och Ralphen återförenades efter vår långa separation igår. Åtminstone från min sida. Ralph var betydligt mera avmätt. Jag och AKO gick på en 1,5 timmes promenad med hästarna i snöre - vi kommer ju att skiljas åt på lördag, så det kändes bra att få en sista promenad tillsammans. Min flitiga medryttare har ridit Ralph varje dag under tiden jag frotterat mig med Visbys jetset (nåja, jag var nog uppe till 23 en dag!!), och de har enligt uppgift mestadels varit ute på äventyr. Ralph verkar ha skött sig. Ikväll ska det bli sista kvällen med fint väder, så jag lutar lite åt att bara fylla på vatten hos djuret och sedan ta en välbehövlig rensning i trädgården... Men vi får se.

Nya stövlar
På hemvägen stannade vi till i Oskarshamn, för jag hade hittat ett par Cavalloridstövlar på Blocket, med vid vad. 1200 skulle tjejen ha för dem, nypris 3500. Den vänstra var något liten, det är bara att erkänna. Men jag köpte dem i alla fall. Har nu ångest över att jag köpt stövlar som kanske inte var optjmala. Om ni som läser här, har erfarenhet av att stövlar KÄNNS små (över vaden) i början (de är i princip oanvända) - får ni gärna lugna mig med att de formar sig efter benet...

I helgen som gick hade vi kurs för Lisette. Vi har varit igång ett par år nu, och det är lika roligt varje gång. Helgens kurs handlade bl a om hjälpernas tajming och effekt. Vi hade kurshästarna Ralph, Ture (Turino), Carbin och Lasse (Lissabon).

Som vanligt var Ralph den snyggaste. Ja, det säger jag utan att skämmas. Nu la jag iofs på vitt schabrak och lindade med vita lindor, men det var bara lite läppstift... ;-)

En jätterolig kurs, vi gick igenom en del övningar ur Betsy Steiners bok, som var otroligt nyttiga. Det är en sak att sitta och läsa och mumla "ja visst är det så" och faktiskt ÖVA på det som står. Vi övade t ex på gymnastiserande skänkelvikningar (ur volt flytta några steg och ur det framdelsvändning). Min häst hade egenheten att kasta sadeln när jag bad honom flytta vänster bak (nähä... Vilken överraskning!) och på så sätt kollra bort mig. Men när min medhjälpare på marken (vi gör så - hälften rider och hälften går bredvid och refererar och hjälper) påtalade för mig exakt hela tiden när det hände, blev det skillnad. Fick faktiskt jättemycket beröm över hur hästen artar sig. *rodnar klädsamt*

I måndags fick djuret vila och igår red jag i den tryckande värmen på utebanan (det blev ju åskväder i natt). Övade på en övning ur Betsys bok (läng ryggraden, skicka kraft neråt genom ryggkotpelaren, stabilisera torson, sug upp bäckenbotten) och det blev riktigt bra kändes det som. Ralph var okoncentrerad först men jag övade vidare, utan att dra den i truten. (Vilket annars är min spontana reaktion...). Och efter ett tag var han injackad i mitt säte. Fortsatte med några övningar från kursen, bl a 4-times-halt ur Betsys bok. (Halt 4 ggr på volten). Efter ett tag när vi började få bra resultat bad jag om trav från halt och sen halt ur traven. Gjorde 5 sådana underbara övergångar, sen klappade jag och satt av.

Jag HAR en bra häst.

Ska bara komma ihåg att ha tålamod och göra saker och ting i rätt ordning. Inte stressa...

I morgon åker maken och jag till Gotland! Medryttaren har Ralph resten av veckan, hoppas de får kul!

Jag är fortfarande nere och känner mig oduglig som ryttare. Red ett kort pass i ridhus igår, men Ralph kändes stampig och "låg på" (för att vara han alltså) och jag fick inte honom att lugna sig och komma till balans. Övade baslydnad istället med skitt/halt och trav/halt. Det såg så enkelt ut när Jan Brink gjorde det på First Wish på dvd:n jag fick härom dagen. Men det är minsann inte så lätt att göra balanserade halter från trav när man heter Anna-Karin.

Nåja, jag kikade på två lisettelektioner efter mitt eget ridpass. Först red AKO Carbin, och de fick en kandarlektion. Otroligt roligt att se. Och nyttigt. Jag är också sugen på att testa kandar, även om jag vet att Ralph egentligen inte är grundskolad färdig. Lisette tycker kanske inte att Carbin är riktigt där heller, men samtidigt menar hon på att man får ut andra effekter av ett kandar och det kan vara stärkande för hästen att känna på. Och nyttigt för ryttaren också. Det såg verkligen fräckt ut när Lisette fick AKO att förstå hur lite hon ska göra för att få bäst effekt i hästen. Om man inte hört instruktionerna hade det sett ut som om AKO satt helt stilla bara och hästen ökade och minskade volten helt av sig själv. Nacken kom fram jättefint också.

Men det som fick mig att skriva rubriken var lektionen efter. En tjej i stallet som inte tränat för Lisette förut, men haft häst i hela sitt liv, ville testa på. Lisette är restriktiv med nya elever (ja, hon är lite snobbig kanske?) eftersom hon har erfarenheten att många elever inte vill investera i sin egen sits och kunskap, och då tycker hon det känns bortkastat. De flesta är trots allt intresserade av en quick fix. Och det är inte Lisette så intresserad av. Men nåja, hon tog sig an E-L och hästen Finesse igår. Under framskrittningen berättade Lisette vad hon såg i hästen. Och det var inte lite. Bl a att höger fram var stummare i sin fjädringsfas än vänster fram, att höger fram gick ut från hästen, och att rörelsen i hästkroppen tydde på att något var fel. Jag har ridit Finesse och känt hur sned hon är, så jag förstod "ungefär" vad Lisette menade. Lisette kände på sadelns anläggningsyta och genast fick jag och AKO i uppdrag att hitta en riser-pad. Som tur är har vi pryltokiga ryttare i vårt stall, så vi hittade en. E-L fick i uppdrag att genast stoppa om sadeln eftersom den tryckte och gjorde att Finesse var tvungen att skruva manken, vilket en häst ska göra i galoppslutorna och -piruetten, men inte annars.

På med padden och genast började Finesse se bättre ut. Jag fattar inte vilket öga Lisette har. Det är helt osannolikt.

Sen började hon ge E-L instruktioner. E-L rider som en högst "normal" ryttare med allt vad det innebär, och efter en halvtimme hade Lisette fått henne att förbättras typ 20 gånger. Helt otroligt. Hon fick bl a tipset om att hon satt efter sin hästs balans - så fram på tyngdpunkten - och att hon rörde sig på tok för mkt i sadeln. Hon fick känna med ena handen hur mycket bakvalvet rörde sig på sadeln och sen fick hon instruktionen röra sig precis som sadeln. Inte mer. Vilken förbättring! Både hos ryttare och häst. Finesse gick från stampig och nästan halt (!) till mjuk och flytande rörelser. Innan lektionen hade Lisette konstaterat hur brett Finesse hade mellan frambenen. (Hon ser ut som en unghäst, sina 19 år till trots). En knytnäve och två fingrar. Efter lektionen hade Finesse 2 knytnävar mellan frambenen. Jag visste att Lisette visade E-L detta för att visa att man KAN mäta ridning, bara man vet hur.

Det var så himla läckert att se. Och ja, jag är frälst i henne. Det finns ingen annan som hon. Hon är ett snille på biomekanik helt enkelt.

Varför finns det ingen spysmiley i det här bloggverktyget?

Varför tappar man lusten ibland? Några förflugna kommentarer och jag tappar helt konceptet. Övertolkar, missförstår eller målar fan på väggen - det är jag i ett nötskal. Jag skyller på generna. Mamma är manodepressiv (eller var det i 30 år innan den stora hjärnblödningen skapade en frontallobsdemens) och pappa otroligt ängslig. Så jag har väl min känslighet någonstans ifrån. (Brukar skylla på generna när det gäller övervikten också. :-o)

Har inte ridit på många dar. I lördags blev det en promenad (jag halt, hästen ohalt) och i söndags var Ralph utlånad till medryttarens särbo, som är nybörjare men det kan man inte tro... Han red lektion för Lisette och jag var ute och kikade. De övade på igångsättningar och jag tyckte Ralph var jättetydlig i sina reaktioner. Mycket intressant, och som sagt - eleven var otroligt duktig för att vara nybörjare.

Och idag ska jag inte heller rida, ska på konsert med brodern, systern och hennes kille. Jean Michael Jarre spelar på Malmö Arena och vi gav brodern biljetter i 45årspresent. Det var en ungdomsidol för honom.

Känns rätt bra att jag inte ska till stallet, jag känner mig ändå övertygad om att jag inte kan rida och att jag inget fattar för närvarande. Och allt för att jag upplever att en bekant knäpper mig på näsan med ojämna mellanrum. Varför bryr jag mig så mycket om andra?! Jag är trött på det.

Jag har inte ridit på ett par dagar. I måndags var jag och en kompis ute på en 1,5 timmes promenad med Ralph i snöre. Ungefär halvvägs krönte Ralph denna begivenhet med att trampa mig på tårna. Och nej, jag hade inte skor med stålhätta. Ska man promenera i 1,5 timme väljer man inte halvobekväma skor med stålhätta (vilket jag givetvis har), utan gympadojor. Det gjorde jävulusiskt ont. De två yttersta tårna är blåsvarta (fast nu har det lugnat sig!) och jag har haltat rejält. I tisdags hade medryttaren honom, i onsdags fick han vila och igår red jag.

När jag satt upp tyckte jag han kändes annorlunda. Han var mer stilla i sadeln. Han kändes som om han var färdigutbildad på något sätt. Och så kändes han tunn att sitta på. Hrm, det här kan ju inte vara rätt! I vanliga fall kastar han omkring på en i alla ledder, men nu var det behagligt i sadeln. Jag blev orolig - så bra har han aldrig känts? Han måste vara sjuk! (Visst är det den logiska förklaringen?!)

Bad AKO kolla medan jag travade och hon tyckte inte han såg annorlunda ut. Möjligen mer försiktig. Bad henne känna lite på honom också, och hon höll med om att han inte kastade så mycket med ryttaren.

Men samtidigt såg han inte ut att "hålla i sig" eller att ha gått av någonstans, så jag satt upp igen och jobbade lite. Efter ett tag hade jag ridit tillräckligt dåligt för att hans kastighet skulle komma tillbaka. :-o

Det blev ett skritt och travpass, övade på nedsittning och flytta bogar. Han kändes rolig att rida, den gode Ralph.

I en vecka har han fått rödalmsbark nu, eftersom han är rinnig i magen. Har inte fått rinnet att försvinna helt, även om han är otroligt mycket bättre i magen. Min foderförsäljare tipsade om rödalmsbark, och ja - vad gör man inte för sin häst. 2 msk om dagen har han fått och minsann om inte rinnet iaf temporärt försvunnit!? Vågar inte ropa hej...

Som jag konstaterade i förra inlägget: eget skryt i stängd blogg luktar smultron... (Varför finns här inga smileys?!)



Idag har jag bara ridit ett kort pass på ridbanan och försökte öva på det vi gjorde på lektionen igår - flytta in framdelen lite innanför och sen när bogbalansen blivit rätt, börja flytta ut rumpestumpen. Bitvis kändes han toppen. Andreas som var med och fotograferade tyckte också det såg bra ut. Oj, vad smultrondoften breder ut sig! :-o

Avslutade med två högergalopper (vår svåra), och det är inte avslappnat, det är det inte... Men strunt i vilket, vi hinner ändå inte till nästa OS.

Här är några "roliga" galoppbilder, där man ser att vi inte är helt tillfreds än...







Men visst har  han "krympt", den gode Ralph? Han ser inte så mycket ut som en älg mer?