En skitsak
Den som väntar på något gott väntar nästan alltid för länge, är min devis - otålmodig som jag är. I slutet av september skulle vår hantverkare egentligen satt igång med toaletten på nedervåningen, så vi skulle vara klara i god tid inför bebisens ankomst. September kom och gick. Någon som inte kom var hantverkaren... I dessa rotavdragstider har han givetvis fullt upp och först i december kunde han komma. Och självklart tar det alltid längre tid än man tror - det är massa komplikationer som tillstöter, så den där "snabba renoveringen" blåste all världens väg.
Men nu
äntligen är det klart. Vår hantverkare är supertrevlig och -duktig och kommer med jättebra idéer. Så vi är otroligt nöjda med hur det blev. Vi hade bestämt oss för en toalett i gammaldags, engelsk stil. Toan på ovanvåningen har vi renoverat i mer "modern" stil och för att bryta mot den valde vi lite mer sekelskiftesstil på nedervåningen. Lindblomsgrön/grå panel, tapeten Tulipa från Duro, engelskt porslin och hög engelsk kran blev det. Lite kvarstår förstås - fixa draperi till "skötbordsbänken" (tänkte be min sykunniga kompis A att sy ett av gamla broderade lakan jag köpt på loppisar), sätta upp spegel (b
eställd från fridasgard.se, dock ej i vitt utan silverram) och handdukskrokar och toapappershållare. Men det är inte så lätt att vara effektiv längre, med Ellen in da house!
Klickbara bilder
Fönstret med fönsterfilm från Strössel design och lampa som jag fått av systern sedan hon renoverat sitt hus till modern stil och den gamla gröna (syns inte på bilden) lampan inte "fick plats" längre. Tack för den, Bodil! :)
Bänkskivan fick jag välja, och det är värmebehandlad bok. Supersnygg tyckte jag, opartiskt.
Toan, vasken, en annan lampa (fyndad på Blocket. Hade sett den i ett reportage i Lantliv och visste att det var DEN jag skulle ha. Givetvis hade den utgått på Ilva, men Andreas hittade den åt mig på Blocket, i Tomelilla), och "skötbordsbänken".
Vasken (från engelska Twyford, precis som toan), panelen och tapeten Tulipa. Färgen på panelen är mer rättvisande på bilden ovan.
365 nya dagar i potten
Ett helt nytt år ligger oöppnat framför oss. På något sätt känns det lite extra högtidligt med Ellen i huset att tänka sig att 2010 ligger helt fräscht och krispigt framför fötterna. Vad kommer det här året att bära med sig för roliga nyheter? Nytt jobb förstås. Den 1 oktober kommer jag att börja min nya tjänst på Fastighetskontoret i Malmö som informatör, något jag tror kommer att bli både roligt och spännande. Jag har fått jättegott intryck av kollegorna där. Samtidigt kommer jag att ha kontakt med mina gamla kollegor på gatukontoret, en av dem har redan varit här och hälsat på oss faktiskt.
Sen Ellens entré inser vi ju att livet kommer att förändras en del. Förbättras i vissa avseenden, helt klart. Bli annorlunda på andra plan. Det ska bli vansinnigt spännande att möta det här året med henne. Förstå lite mer om vem hon är, vad hon vill och hur vi fungerar som föräldrar.
Och på hästplanet undrar jag så hur det kommer att kännas att sätta sig i sadeln igen. Ibland fantiserar jag om hur det känns att sitta på Ralph, och så blir jag alldeles lycklig. Planen är att hämta hem honom siste januari, men Emily har snällt nog erbjudit att han kan stanna längre om det behövs. Vi får väl se hur det känns med kroppen, psyket och hur allt funkar med Ellen helt enkelt!
Nyårsafton igår var väldigt annorlunda. Andreas föräldrar kom ner på eftermiddagen för att möta sitt nya (och första) barnbarn. De blev vederbörligen glada och förtjusta. De hade med sig massor av födelsedagspresenter till både mig och Andreas, en massa fina saker. Sen åt vi nyårsmat från Östarps gästis. Vi inledde med champagne när jag precis ammat Ellen och herregud vad gott. Jag önskar att jag någon gång i livet kommer att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna korka upp en flaska varje dag. :D Sen blev det förrätt i form av skaldjursbakelse med romsås. Helt ok. Till huvudrätt fick vi grillad kalvytterfilé, pepparpotatis, rostade vintergrönsaker och skogschampinjonsås. Köttet var helt fantastiskt gott. Och då var klockan nio och jag gick och la mig! :o De andra höll ut till tiotiden, sen däckade de också. Efterrätten fick vi spara till idag... (vit chokladglass, rårörda jordgubbar och chokladbrownie). Ellen sov sig igenom alla raketer.
Tänk vad en natts sömn gör för psyket. Visst, vi sover max 3 h i sträck, för sen vaknar Ellen och är hungrig, men får man gå och lägga sig vid nio går det bra. Vilket jag inte gjort hittills, då har jag väntat tills Ellen ätit vid 11snåret (vilket innebär att klockan är 12, för det tar ca 1 h att amma, byta och sen ge tilläggsmat).
Nu sover underverket, och jag ska snart baka kladdkaka. Andreas fyllde år igår, jag hade inte fixat en enda present... Istället får han enkel kladdkaka i morgon när vi ska ner till Trelle och träffa mamma och pappa. Det blir första gången de ser Ellen. Gissa om jag kommer att lipa...
Avslutningsvis: några klickbara bilder på Ellen, the one and only!
Otillräcklighetens stryptag
Det känns faktiskt smått mirakulöst att ha fått Ellen. Hon är en fantastisk liten julklapp, perfekt in i minsta beståndsdel och hon fyller oss med så mycket glädje och tacksamhet att det gränsar till löjligt. Men säg den lycka som inte har en baksida!
Det är mycket märkligt att lilla Ellen är helt beroende av oss. Märkligt och underbart, förstås. Att vara så totalt behövd känns stort. Hjärtat sväller. Men det är också ett stort ansvar, och jag känner mig ofta otillräcklig. Efter snittet är jag ju inte snabbt mobil och jag får inte lyfta tyngre än fem kilo t ex. Andreas drar därför ett tungt lass här hemma. Och det gnager.
Något annat jag fasat för är att amningen inte ska funka. Självklart fick jag rätt grymma sår på bopparna i början och det var precis jag kunde hålla tårarna borta de första dygnen. Och då är jag ändå smärttålig... Vi fick börja med en sorts napp man kan sätta på tuttarna och då gick smärtan ner. Sen upptäcktes det att Ellen låg lite lågt i blodsocker och vi fick börja med tilläggsmat. Vi har fortsatt med detta hela tiden, men för någon dag sen kom mjölken igång hos mig och Ellen har inte varit jätteintresserad av att äta tilläggsmaten. Idag hade vi tid för återbesök hos "amningscentralen" (visst är det sjukt?!) och då hade jag inför detta besök försökt sluta med tutt-nappen. Men Ellen hade gått ner mer i vikt sen vi åkte hem. Jag började nästan gråta. Det känns som om det är mitt fel. Hon är helt beroende av mig, och så lyckas jag inte ge henne det hon behöver. Sen ingår "mjölkningsundervisning" och jag tycker det är på gränsen till förnedrande och äckligt. Och så får jag skuldkänslor för det.
Efter besöket satte vi oss för att amma lite i en soffgrupp och då fick jag äntligen lipa en skvätt. Vi skulle egentligen kombinerat besöket på sjukhuset med ett stopp på Nova i Lund, men jag ville bara hem så fort som möjligt. Nu har vi hyrt en elektrisk bröstpump, som förhoppningsvis ska få igång min mjölkproduktion. Först lipade jag över det, för det känns så himla dumt, men redan andra gången kändes det bättre. Andreas hade druckit en julöl och i kombo med sömnbristen hade vi en jätterolig mjölkstund i biblioteket för en timme sen. Det är skönt att skratta.
Värsta smällkaramELLEN
Vilken jul. Undrar om man någonsin får uppleva nåt så konstigt igen?!
Nu är vi tre i familjen. Jag, Andreas och lilla Ellen. Som ni redan förstått, fick jag aldrig igenom namnet Mollis, men Ellen passar faktiskt henne minst lika bra.
Hon kom ut den 22/12 kl 11.31 och var 48 cm lång och vägde ca 3450 gram. Helt normal. Medan jag syddes igen följde Andreas med henne och barnmorskorna och -läkarna för kontroll. Där dippade hon rejält och blev helt livlös. Usch, stackars Andreas att behöva uppleva det! Men de sög ut fostervatten ur henne och sen kom hon på "fötter" igen. Jag rullades iväg till uppvak för att ryggmärgsbedövningen skulle släppa och Andreas och Ellen fick umgås på egen hand. Efter 2 timmar fick jag träffa dem igen och sen fick vi vara tillsammans hela dagen tills Andreas var tvungen att åka hem. Då kände jag mig jätteynklig och ensam. Men på julafton fick vi komma till patienthotellet där vi firade jul och på juldagen åkte vi hem allihop.
Det har verkligen gått över all förväntan, känner mig ganska pigg och rask efter snittet. Det gör inte så ont, och jag klarar mig på Panodil. Ellen har legat lite lågt i blodsocker och får därför tilläggsmat, vilket känns tryggt. Hon sover inte så jättegott på nätterna, så nu är jag väl uppe i totalt 12 timmars sömn på 4 nätter. Men hormonerna gör att jag ändå inte kan sova på dagarna, jag är liksom uppe i varv.
Eftersom blogg.se strejkar just nu med att ladda upp bilder (jag ska nog byta bloggverktyg, är så irriterad på detta!), lägger jag en länk till mitt
photobucketalbum istället, för er som vill beskåda underverket Ellen. Även kallad KaramEllen, FontanEllen, EllenBellen... Hon är förstås otroligt söt och troligen väldigt, väldigt intelligent. Hon verkar ganska "tidig", hon följer redan med blicken (det har Andreas läst att det ska de inte göra förrän när de är 4 v) och hon lyfter redan på sitt huvud!
Livet, universum och kattassar
Om inte alls lång tid är jag och maken inte ensamma längre. Då är vi tre. Det känns otroligt märkligt, och inte så lite skrämmande. Med ojämna mellanrum slås jag nästan till marken av det oerhörda i detta faktum. Jag vet vem
jag är, jag vet vem
maken är och jag vet vilka
vi är tillsammans. Jag vet hur vårt liv ser ut, och jag trivs (för det mesta, förstås) med det. Och nu kommer allt att förändras. Emellanåt blir jag vettskrämd när jag tänker på att jag inte har en aning om vad som komma skall. Försöker intala mig själv att känslorna är normala och att jag inte är en psykopat som ibland nästan ångrar vad hon gett sig in på. Jag förstår ju rent logiskt att jag och maken kommer att klara av en liten Mollis jättebra. Vi är normalbegåvade, vi har förmågan att knyta an känslomässigt till andra människor och vi är rätt vettiga. Men ändå!
Tur då att man har ett mysigt hus, tysta kattassar som klampar i takt till julmusiken, chokladkola som blev förunderligt god och så där en tre decimeter snö. Det har snöat oavbrutet i mer än ett dygn nu. Det är vackert, och känns lite högtidligt. Mollis kommer i alla fall att födas i ett vackert landskap. (Nja, jag hoppas ju att hon föds på sjukhuset förstås, men ni förstår andemeningen).
På tal om katter. Lille katten, han har en riktig Zlatanmentalitet. Vi renoverar toan på nedanvåningen (självklart hinner den inte bli klar tills vi åker in på tisdag) och Tjippen är där hela tiden för att inspektera. "Allt detta är mitt" säger han självsäkert och spänner sina ögon i oss. "Allt detta är också mitt" utbrister han förtjust när han hoppar upp på det nya skötbordet på ovanvåningen. "Åh, har ni äntligen köpt en egen säng till mig" myser han när han lägger sig tillrätta i den nybäddade spjälsängen. "Aha, ni har fixat toan åt mig, schysst" stönar han lättat fram när han sätter sig och kissar bland fågelmaten, där maken borstat bort snön och hällt ut fågelfrön precis.
Who let the belly out?
Hur kan det bara bli såhär utan att man spricker?!?
Börja om från början...
... börja om på nytt!
Nu börjar tankarna snurra kring att Ralph är hemma om lite mer än en månad. Det är ju ett gyllene tillfälle för mig att "börja om" så att säga. Ta lite longerings- och markarbeteslektioner. Gå igenom sadeln, kanske lämna den för luftstoppning istället. Ta grundläggande lektioner i exempelvis följsamhet, takt och lydnad.
Om någon sagt detta till mig i början av året hade jag småspytt lite. Jag var liksom någon annanstans då, än jag kommer att vara i februari. Kroppen kommer kanske inte att vara sig lik, Ralph kanske inte är sig helt lik heller (förhoppningsvis!) och jag har tid att ta det lugnt med honom. Det är inte utan att jag ser fram emot det. Sen vet man ju inte hur det kommer att bli rent praktiskt med bebis och så, men jag har bestämt mig för att se det som en nystart helt enkelt.
Längtar.
Skånsk vinter
Vintern är här. De skånska barnen tindrar med ögonen, bullmammorna kokar choklad och skidpapporna slipar skridskorna. Slädar och pulkor plockas fram ur lagårdar och garage. Fågelmat hälls ut i trädgårdarna och långkalsongerna åker fram.
Inte riktigt kanske? Frost har vi haft och igår föll säkert en millimeter snö. De ni!
Vila vila vila
Nu är jag strängeligen ordinerad vila av barnmorskan pga sammandragningar igår natt. Det går bra även om hon kommer nu, rent biologiskt, för nu är det ändå inte långt kvar till när hon egentligen skulle kommit. Men istället för planerat snitt, blir det ju akut kejsarsnitt om hon vill komma ut nu. Och det är inte lika roligt med akut snitt som planerat snitt... Så idag åkte jag in någon timme till mitt jobb på min avskedsfika.
Jag känner mig så dum. Jag hade planerat att jobba veckan ut och göra en snygg överlämning. Nu blev det inte så. Sorgligt var det, fick fina tal som tack, smycken och blommor. Jag kommer att sakna dem jättemycket, mina arbetskamrater. Ja, jobbet också faktiskt.
Jag är inget bra på att vila. Men jag får väl försöka.
Vita amaryllis och fördomar
Tänk vad många förutfattade meningar jag har.
Fördomar om folk som döper sina barn till Kevin. Ryttare som köper f d travare. Människor som köper röda amaryllisar (själv tar jag bara in "spindelamaryllisar" eller vita amaryllisar). Hundägare som medvetet väljer blandras. Biologer som envisas med tygblöjor (och än värre: tygbindor!). Centerpartister. Människor som lyssnar på Queen.
Jag tror mig inte alltför sällan kunna klumpa ihop människor inom kategorierna jag nämnde ovan (som exempel, jag har många fler fördomar) och får för mig att jag vet något om dem.
Tänk så ofta jag har fel.
Vad har ni fördomar om?
En lång tid
Femton år är en lång tid. På femton år hade jag utvecklats från en rund unge som hasade mig fram på rumpan till en rund tonåring som hasade mig fram i Kinaskor. Jag hade hunnit gå igenom många olika stadier - den räddhågsna femåringen, den förslagna sjuåringen, den ångestdrabbade fjortonåringen som skrev svarta dikter om den fjättrade Fenrisulven i min själ. (Ja, det är så man rodnar).
Och idag har jag och Andreas varit "ihop" i femton år. Är det inte smått fantastiskt ändå, att man efter femton år fortfarande kan bli lycklig av att se på samma nuna som man bligat på så länge?! Ibland drabbas jag av en stor lycka, lycka över att ha haft möjligheten att hitta någon som passar in i mina skrovligheter, som lyfter mig när jag är nere och som gläds med mig när jag är lycklig.
För närvarande är föremålet i fråga nere hos vänner längre ner på gatan och hämtar min blöta 60-tvätt, medan hans mat puttrar i ugnen. (Vi renoverar badrummet på nedanvåningen, så tvättmaskinen står på hallgolvet). Jag har tänt ljus och dukat, Lily Allen sjunger på Spotify och snart är han hemma igen.
Livet blir inte mycket bättre än såhär.
Vi välkomnar Mollis den 22 december!
Inte ville Mollis lyssna på läkarna som försökte snurra henne, inte. "Det var en viljestark unge" konstaterade ena läkaren. "Som sin mor", la hon till. Förstår inte vad hon menade?! Jag som är så mild?
Det var inte skönt att bli utsatt för vändningsförsöket. Jag brukar inte vara pjoskig, men nej, det var inget för mig och Mollis. Andreas sa att jag grymtade någon gång (själv tyckte jag det kändes som om jag pjallade mig jättemycket!), och att han då förstod att det var jobbigt. Jag är ju rätt "tålig" av mig... Så när vändningsförsöket inte gick, blir det planerat snitt istället. Den 22 december välkomnar vi Mollis till världen!
Hjälp, så verkligt allt blev plötsligt! Vi ska bli föräldrar! Hur ska det gå?!?!
Mollis är en envis och bekväm rackare
Kontroll på MVC idag. Allt är normalt med Mollis (hjärtljud, storlek osv) och även med mig (blodtryck, HB osv), men ungrackaren vägrar vända på sig. Hon har hittat en bekväm håla där hon får plats, och där verkar hon stanna.
Så nu fick vi tid för vändning på onsdag. Måste erkänna att det känns en smula oroligt. Jag är annars en lugn och sansad person, vad gäller kroppsliga obehagligheter o d, MEN tänk om vändningen utlöser förlossningen? Inte för att det är så vanligt, men barnmorskan ville varna för det iaf. Och man får inte äta en bastant frukost på morgonen, ifall det blir kejsarsnitt. Häpp.
Och går det inte att vända henne blir det planerat kejsarsnitt, två veckor innan beräknad förlossning. Det är på lillejulafton det. Häpp.
Nä, nu tror jag att jag går och letar choklad istället.
Morgonmys
Första advent.
Det ligger förväntan i orden. Löfte om frid, mys och ljus i mörkret. Dess ursprungliga betydelse är väl väntan, vilket stämmer extra bra i familjen Jangmark/Malmqvist i år.
Jag och Andreas studsar upp på morgnarna, vi kan bara inte hålla oss sovande. Jag vaknar före sex, oavsett när jag går och lägger mig nuförtiden. Men så har jag energi på morgnarna, så det är bara att följa kroppens rytm. Idag störtade vi upp och tog fram våra tre jullådor från garderoben. Andreas inledde starkt med att ta tag i den elektriska delen av julen, dvs julstjärnor och belysning till verandan. Som vanligt funkar det inte. Smålampor i ljuskransarna har gått sönder, han upptäcker att det bränts på diverse ställen och säkerhetsmänniska som han är bannlyser han vårt pynt. Som tur var hade jag köpt lite nya ljusslingor, som han fick jobba med istället.
Sen tog vi en liten paus i nya sängen.
På väg till Smedstorp
Snart ska vi åka till metropolen Smedstorp (uttalas Smisstorp enligt de bofasta) för att hämta vårt senaste fynd. Ja, man måste ju fylla dagarna med något nu när man är hästlös. Och jag jagar grejer att handla.
I tisdags var vi på Ikea direkt efter jobb. Jag trodde jag skulle duka under. Det måste ha varit världens största byggnad! (Nya Ikea på Svågertorp alltså). Såg framför mig hur Andreas skulle få bära mig till kassorna, som låg sådär en 2 mil bort. Men jag klarade det. I fyndhörnan tjatade jag till mig en cerise matta med 40% rabatt. Andreas tyckte kanske inte den var så bra, men jag lyckades till slut få hem den. Och den blev super ihop med sofforna.
Nu har jag tjatat till mig en f d kökssoffa som är omgjord till dubbelsäng, och den ska hämtas idag. Andreas är och hämtar affärens släp, sen bär det av. 1800 kr fick vi betala, och det tycker jag är ett bra pris. Vi har tittat på en liknande på Glemminge antik för 2400, men den vi nu köper (via Blocket) är redan omgjord till säng, så vi slipper ett moment. Nu ska den bara hem och sen målas, och sen ska sovrummet göras om och sen... :)
Såhär ser den ut:
Ridabstinens
Nej,vet ni vad. Nu har jag sådan Ridabstinens och Ralphlängtan att jag blir knäpp.
Det är så LÅÅÅÅÅNGT kvar (5 1/2 v) och jag vill inte mer! Jag vill vara själv i den här kroppen, jag vill ha Ralph hos mig. Han har det jättebra hos Emily, men jag saknar honom i alla fall... Och mest av allt vill jag rida! Rida, rida, rida!
Facit: det blev det inte.
Jag - en blockoholic
Tänk vilken affärsidé Blocket var en gång i världen. Supersmart tjänst, som inte är det minsta trendig (användarvänligheten är väl lite sådär och layouten andas anno dazumal), men ändå så himla användbar!
Jag har blivit Blocket-beroende. Letar möbler, lampor, roliga saker, läser hästannonserna (och jag ska inte ha någon ny, vad jag vet?) och shoppar bebisgrejer.
Hittills har vi fyndat barnvagn till Mollis (500 kr) och vit spjälsäng (400 kr). Vi har alltså betalat 900 riksdaler - samma summa som spjälsängen skulle kostat ny på Ikea. Kanske har jag en småländsk gen i mig trots allt?!
I övrigt är jag riktigt trött på att vara gravid. Tungt, klumpigt, tarmarna gör uppror (eller rättare sagt - de har dött), och det gör ont i höfterna att ligga i sängen mer än 20 min i sträck. Vilket man ju gärna gör på nätterna...
Upp och nervända världen
Mycket är annorlunda när man blivit två.
Blodtrycket närmar sig normala nivåer. I vanliga fall ligger jag på 80-90 över 55-60. Idag låg jag på 110/80. Mycket märkligt för en svimFia som jag.
Jag är varm. Så in i Tutanchamon varm. Jag som alltid fryser. Händerna bultar av allt blod som försöker få plats i dem.
Uppstötningar, detta käringfenomen, är jag numera hemtam med. Knaprar Novalucol som en annan klenis. Och vad värre är - rapar! Så pinsamt! Det som jag tycker tyder på dålig uppfostran, det hemfaller jag nu lika hemtamt åt som vore det medfött.
Upp och kissa på natten, det är något annat nytt kommando som installerat sig i Anna-Karin 2.0. Och det är mer "upp och skvätta" än upp och kissa. :o
Och så är jag så trött jämt. Det är nästan det jobbigaste. Jag är van att ha energi och orka mycket (även om jag inte har någon superkondis, så är iaf hjärnan igång). Och nu är det en kraftansträngning att gå runt kvarteret.
Ställde mig på vågen i morse. Det var inget kul. Inte konstigt att kroppen känns svullen och benen som elefantstockar. Med den siffran som displayen hånfullt rusade upp till. Den kunde väl åtminstone tvekat lite? Men nej, den bara skjöt i höjden utan att ta hänsyn till mina känslor. Och det konstiga är att Mollis väger runt 2 kg. Men jag har gått upp 7 ggr hennes vikt...
Mollis kan man dock lita på. Var på ny mvc-kontroll idag och hon följer sin kurva och allt låter bra. Ja, frånsett den detaljen att hon har huvudet uppåt förstås. Men det får ju ordna sig. Just nu fyller jag i något som kallas "förlossningsplan", som det är bra att ha med sig till BB. Jag lägger rätt mkt krut på att beskriva hur jag vill att personalen tar hand om maken. Jag är så orolig för att han ska tycka det är en vedervärdig upplevelse. Att jag kommer att klara det står bortom allt tvivel. Funderar också ut uppgifter som jag kan ge honom, typ värma vetekudde osv - för att han ska ha något att fokusera på.
Vilken superwoman man är. Undrar bara vilken superhjältedräkt jag kommer i med alla mina kilon. Barbamamma var ingen riktig superhjälte va?
Nya namn som diskuteras i Mollis familj: Kerstin och Lovisa. Men Mollis är ändå sötast.
Udda jobb
Vad är det för människor som blir hudterapeuter? Kan det verkligen vara roligt att sitta och glo via ett fruktansvärt förstoringsglas på folks orena hud?! Och inte nog med det, behöva klämma ut porernas snuskiga innehåll, dag ut och dag in? Jag tycker det är lika skumt som att man vill bli pedikyrist. Tänk att vara fotvårdare som ambulerar på äldreboende. Självklart är det jättebra att det finns, det är inte det - men vilka 17-åringar känner att oren hud eller hårda fötter är deras kall?!
Jag har varit på Ystad Saltsjöbad&Spa idag, hade ett presentkort att utnyttja och jag och kompis A hade bokat varsin ansiktsbehandling. Jag har inte varit på ansiktsbehandling på många år - inte för att det inte behövs (för det gör det verkligen) - utan för jag tycker det är för dyrt helt enkelt... Med presentkort på 300 kr gick en ansiktsbehandling "bara" på 400 kr... :o
Var tidigt ute och hann gå en promenad på stranden utanför. När jag hörde vågskvalpet från parkeringen var det som om något drog mig ner och lyckan spred sig som en berusning i kroppen. Jag älskar havet. Det gör väl iofs alla, men ljudet av havet är ett sant lyckopiller!
Ansiktsbehandlingen var helt ok, terapeuten tyckte inte alls jag hade så oren hy som jag själv tycker att jag har, utan ansåg t o m att jag hade fin, rosig hy. Ja, tacka fan för det, jag är ju jämt för varm nuförtiden. Klarade mig undan att köpa hem lillfingerstora flaskor för 800 kr och det var väl ett stort framsteg?!
Krulerutt-tår
Igår var jag på feldenkraisbehandling hos Lisette. Efter senaste behandlingen har jag mått riktigt bra i kroppen, men ville ändå ta en behandling för säkerhets skull. Det blev en mastodontbehandling på 2 timmar! :o
Jag ville börja med bröstryggraden, för den behöver jag smörja upp. Direkt efter behandlingarna är jag alltid noggrann med att göra en viss övning för kotorna vid bh-bandet, men sen glömmer jag bort det efter ett tag. Enligt Lisette är det många som är stela i bröstryggraden, och rör kotorna där som i "en klump" vilket är dumt, för just i bröstryggraden ska man ta vridningar. Men vi sitter ju mest stilla på kontor och är inte ute på åkrarna och plöjer eller hässjar hö längre...
Igår kände jag för första gången att vänstersidan om ryggraden hade dragit ihop sig, i vanliga fall är det högersidan (spec rhomboideus). Lisette kommenterade också att jag var sämre på att sidböja än vad jag brukar vara, att det har jag "överlätt" för. Sen gick hon vidare på resten av ryggen och tyckte att jag var trög vid revbenen så hon skulle börja "lossa" där också.
Då fick jag adrenalinpåslag. Hon började på högersidan, där jag ju har en hel del skador. Men vi har behandlat tidigare utan större problem, t o m under läkningstiden har vi jobbat. (Så fort jag kommit hem från sjukhuset kom hon hem till mig). Men igår när hon skulle få högersidans revben (upp mot skuldran och axeln) att "separera" lite började benen skaka som besatta. Hon lugnade mig med att det var helt normalt, att min kropp ville berätta något om skadorna och att jag lagrat rädsla i kroppen. Det känns väldigt konstigt när kroppen tar över. Man är så utlämnad och även om jag intalar mig själv "slappna av" lever kroppen ett eget liv. Lisette väntade ut min kropp och efter några minuter drog jag en suck och skakningarna försvann. Mycket märkligt. Men skönt efteråt!
Sen gick hon ner mot benen och jobbade lite underben. De var ungefär lika rörliga som telefonstolpar.
- Det märks att du inte rider just nu, för i vanliga fall har du rätt mycket mer koordination i underbenen, skrattade hon.
Jag skrattade inte. Jag kände mig som en 80-åring.
Sen gick hon ner till fötterna och utbrast glatt:
- Nej men, du har ju krulerutt-tår!
Eh... Ja, det har jag alltid haft. Tår som i mellanleden höjer sig, som om jag greppar runt något hela tiden. Min syster och min mamma har samma, sa jag. Jag trodde det var något medfött och skelettärt.
Lisette bara log och la sina magiska fingrar kring tårna. Och vips, så rätade de ut sig. Jag fattade ingenting. De har ju ALLTID varit ihopkrullade. Lisette menade på att jag måste öva även på att gå barfota på stockar, inte bara greppa med tårna kring smala grenar - för att jag skulle förstå vilka rörelser fötterna ska klara av. När jag kom hem och visade Andreas mina nya tår blev han också rätt "imponerad". Det är Skithäftigt hur muskler kan dra ihop sig så att man tror att man ser ut/är på ett visst sätt, och på en enda behandling har Lisette vänt upp och ner på alltihop. Drog mig till minnes att jag hade strlk 39 fram till jag var ca 20, då jag helt plötsligt kunde ha strlk 38. Kanske har det med tårna att göra?!
Efter det började hon lägga ner min tyngdpunkt (jag fick sitta upp nu) längre och längre ner. När jag ställde mig upp kände jag mig kort på något sätt, och det kändes som om jag utgick från vaderna på nåt sätt. Men när jag gick på toa tyckte jag det var jättelångt ner till handfatet. Lisette menade att det är en kombination av att jag blivit längre MEN samtidigt fått lägre tyngdpunkt, så det känns som om jag är längre och kortare på samma gång. Vi gjorde sen tillsammans en övning stående för att ytterligare skicka tyngdpunkten ner i golvet. Hon berättade att den tekniken tar hon till när hon behandlar hästar och hon får dem att släppa sin hals så mkt att de i stort sett lägger hela vikten på henne. Det orkar ju ingen "normal" människa stå emot (och hon måste stå stilla och fortsätta behandla), och hon har dessutom ledvärk, så jag tror verkligen att det funkar...
Idag har jag onekligen lite "släppont" kring ryggraden. Och som vanligt är jag religiös. Jag älskar min kropp, även om den är både tjock och gravid. Den är fantastisk.
