Worth waiting for
Nu har jag druckit två glas champagne. Jag firar min första sadelsittning sen september, då jag gravid i femte månaden trillade av Ralph och fick åka ambulans (eller balambalans som jag trodde det hette när jag var liten)... Tack vare Marina blev det möjligt, eftersom hon för det första longerade Ernie (som faktiskt såg lite pillemarisk ut) och sen red honom i ridhuset på granngården. När Ernie busat av sig lite med henne och hon bara coolt sa "NEJ" åt honom gång på gång, började han så smått komma igång. Det syns att han är lite oriden och "ur form", för han står emot en del - det sitter väl lite stoppar i kroppen antar jag.
På slutet när Marina red kom han igång ordentligt och började visa RIKTIGT trevlig trav. Innan dess hade han faktiskt busat i ett hörn med henne så jag tänkte "nej, jag sitter nog inte upp idag".... Men jag hade ju tagit på mig ridbyxor och putsat stövlarna. Så då spottar man inte i glaset.
Marina ledde runt mig i säkert tio minuter långsam skritt och det var roligt. Roligt, roligt, roligt. Om än ringrostigt. Ernie kändes väldigt olik Ralph. Ralph känns som att sätta sig i en uppförsbacke och man har liksom inte stor "sittyta" eftersom han är så kort. Ernie kändes nästan lågställd (vilket han inte är, men han är ju mer "normal" än Ralph) och lång. Dessutom var vänsterbogen hans tyngre bog (för mig åtminstone), och Ralph har sin högerbog. Jag försökte inte korrigera så jättemycket, för jag har ju ingen ridkoordination längre, men det är svårt att låta bli. Sen upptäckte jag en annan charmig sak. Ernie tar inte skänkeln. Överhuvudtaget. Jag antar att det är en kombo av att jag inte gör som Kicki, att han är oriden och att han faktiskt kan vara "mentalt trött". Jag var i med skänkeln så pass att om jag varit i lika mkt på Ralph hade jag inte åkt ambulans, jag hade behövt bli uppskrapad från taket... Men det kommer givetvis att lösa sig! Vi behöver lära känna varandra, och jag behöver "skola" honom lite efter mig. I mitten av februari kommer tränaren och kikar på honom, ska bli jätteintressant att höra vad hon tycker!
Lite bildbevis på hur ringrostig jag är:
Ellenmamman på vuxenutflykt
Ellenmamman har gudomlig tajming. Samma dag som SMHI går ut med snövarningar och uppmaningar till alla skåningar att hålla sig inomhus - då har Ellenmamman bokat klippning inne i den akademiska bonnahålan Lund. Inget skulle få stoppa Ellenmamman. Hon hade sett fram emot denna begivenhet länge. Några timmar för sig själv, i en stad. De som inte bor i en by på landet kan inte riktigt förstå hur lyxigt det är att komma in till gatubelysning, skyltfönster och folk som gör annat är promenerar hunden.
Ellenmamman skippade bilen och planerade sin bussfärd till Lund, totalt skulle hon få vara ensam i tre hela timmar. Vuxentid! Skälvande (inte bara av köld) satte hon sig på bussen, packade upp sin Christie-deckare - som hon aldrig hinner läsa hemma, och därför tänkte hasta igenom på en halvtimmes bussfärd - och började njuta. Hon hann inte ens ta av sig mössan förrän bussen var framme, dock. Ellenmamman övervägde att be busschauffören köra en omväg så att hon skulle hinna läsa lite till, men med tanke på snöovädret kändes det lite övermaga.
Ellenmamman hann inte mer än in i första inredningsbutik som skyltade med "50 % rea" i fönstret förrän mobilen ringde. Det var Ellenpappan.
"När åt Ellen senast?" undrade han helt lugnt, varvid Ellenmamman fick en smärre hjärtinfarkt. "Men herregud, det var ju precis innan du kom in, hon kan inte vara hungrig redan?!" hyperventilerade hon fram. Ellenpappan försökte lugna Ellenmamman som störtade ut ur inredningsaffären utan att köpt ett enda doftljus ens. Ellenmamman halkar runtom hörnet och förlorar några minuter bland Kusmiteerna på Tehuset Java. Men något har hänt i Ellenmammans hjärna. Den är inte fokuserad?! Det blev inget nytt Kusmite, trots att Ellenfamiljen hade behövt förnya sig något. Inte ens en Oililyväska på rea följde med Ellenmamman ut. Fastän hon letat ny Oililyväska länge. Istället har Ellenmamman blivit så förnuftig att hon köper en billig "ganska ok" väska på Gina Tricot för 200 kr. Vad hände?!
Efter tehuset Java går färden via snömoddiga gator till Lindex, där det är halva reapriset. Ellenmamman rafsar åt sig en hel hög med barnkläder. I diverse storlekar och färger. I upphetsningen glömmer Ellenmamman helt att kolla på lite nytt smink till sig själv (för i det nya förnuftiga livet har Ellenmamman rensat ut tonvis med gammalt smink) och luktegott på rea. "Vad praktiskt det är med barnkläder ändå", tänker Ellenmamman förnumstigt och pensionärigt, "de passar ju alltid, billiga är de, och inte behöver man prova dem heller". Till skillnad från Ellenmammans kläder. Som verkligen inte passar längre.
Utanför Lindexdörrarna bligar Ellenmamman på mobilen för att kolla tiden. Oj, nu närmar sig frisörtiden med stormsteg, och hon har inte hunnit mer än en femtedel av det hon tänkt kolla på! Språngmarsch (nåja) till Antikvariat läslustan, där Ellenmamman tänkte köpa på sig fler Christiedeckare (för den korkade människan sålde hela sin samling på loppis för tio år sedan, något hon bittert ångrar idag), men antikvariatet var stängt. Ellenmamman var nu så stressad att hon inte ens hann ta sig fram till dörren och läsa varför det var stängt - nya affärer att besöka, så mycket att göra, så lite TIIIID! I halkan försöker hon svara på två sms samtidigt som hon svär över lundaborna som trots vädret envisas med att försöka cykla, som om det inte alls var snöstorm. Frågan vem som är den största trafikfaran - cyklisterna eller den ostadiga Ellenmamman med mobilen i högsta sms-hugg?!
Vidare till Barnsligt på Bytaregränd, där det enligt annons i dagens tidning ska vara halva priset. Nu när Ellenmamman är inne på sitt 38:e år har hon nämligen börjat lägga på minne var och när det är rea. Helt utan att skämmas. Ellenmamman rafsar åt sig ett set med byxor och tröja med häst på till Ellen (i en gigantisk storlek, ska ungen verkligen BLI så där stor?!). Nu är det bråttom. En minut kvar till klipptiden! Expediten i klädaffären försöker vara trevlig och skämta om vädret. Ellenmamman grymtar otrevligt tillbaka och hastar vidare.
Väl på salongen andas faktiskt Ellenmamman. Speciellt eftersom frisören måste gå iväg hela tiden för att svara i telefon, hjälpa praktikanten med kassan, sälja ett shampo för blondiner, underhålla sin åttaåring (varför nu HAN var på mammas jobb?!) och boka in nya klipptider. Ellenmamman försöker lugna ner sig själv och se mikropauserna som vuxentid. Mellan mikropauserna klipper den nya frisören en ganska hackig frisyr och Ellenmamman och frisören pratar... just det - barn.
När frisyren är på plats och Ellenmamman betalat (frisörens 8-åriga unge drog kortet, gissa om Ellenmamman fick ångest och undrade om hon nu skulle betala 42000 kr för klippningen?!) inser hon att det bara är tio minuter kvar tills bussen går hem. Galopp upp till "lilla Lindex" där hon panikshoppar ett läppglans som hon sett reklam för på tv. För nu när Ellenmamman är fastkedjad vid amningen ser hon ALLT på tv. På ett sätt kan man ju säga att det är att hänga med. Ja, om man bortser från att hon inte orkar titta på nyheterna, för det är för deprimerande... Men hon är väldigt allmänbildad vad gäller såpor och reklamfilmer i alla fall.
Tillbaka till bussen där hon får en halvtimmes respit innan mobilen ringer. Det är Ellenpappan som undrar ungefär var Ellenmamman är. I bakgrunden skriker Ellenbebis hjärtskärande och båda Ellenmammans bröst börjar göra sig redo för urmjölkning. Ellenmamman snyftar fram att bussen är i Dalby och att vi är hemma om tio minuter. Ellenpappan är helt kolugn och säger "då ses vi". Ellenmamman är inte kolugn. Väl av bussen springer hon över Hällestads torg och halkar ett antal gånger på kuppen. Kastar sig in genom dörren och skrämmer halvt slag på Ellenbebis. Sliter av sig kläderna och halar fram en boppe till ungabytingen. Ellenmamman börjar stolt berätta om all vuxentid hon haft och hur hon njutit. Tills hon inser att allt hon gjorde var att prata barn med frisören, shoppa barnkläder och ha lite separationsångest.
Men att man får separationsångest från den här godingen är kanske inte så konstigt?:
Jag måste upp!
Idag var det ridpremiär för Ernie och Marina. Marinas ordinarie tränare L hade möjlighet att komma ut och kika på Ernie och ge oss lite inledande tips, så vi traskade till ridhuset (Ernies tredje besök i ridhuset) och Marina longerade lite innan hon satt upp.
Ernie såg cool och snäll ut, kanske lite smått "laddad" i början. Marinas framåtdrivande tog han som travinviter. Solstrimmor på ridhusunderlaget tog han för cavalettibommar. Varje gång! :D
Marinas tränare L gav omdömet snäll och cool häst, och jag håller med. Marina tyckte också han var snäll, om än lite "oriden". Marinas tränare L tyckte vi skulle koncentrera oss på framåtbjudningen först och främst, för han var lite "på och av" mest hela tiden.
Jag blev så himla ridsugen, så nu börjar jag planera för uppsittning nästa vecka. Maken här hemma är ännu inte invigd i planerna, men jag MÅSTE!! Jag klarar inte det längre!
Lite klickbara bilder:
Det bådar gott
Ängel-Marina har hjälpt mig att longera Erniebjörnen två gånger hittills och jag har en bra magkänsla. Ernie ser snäll och klok ut. Helt nya omgivningar, promenad till nytt ridhus (via hagar på ömse sidor med många spännande hästar i), longering i nytt ridhus och sen hem igen. Och Ernie gör inga stora grejer! Visst tittar han till ibland, visst undrar han vad det är för konstiga ljud som låter och varför han ska vara själv i ridhuset när den andra hästen gick ut. Men han är inte upprörd speciellt länge, och det bådar gott!
Marina har låtit honom trava på lina och idag fick han även testa att galoppera. Första gången vi longerade gjorde han några små känguruskutt, men när Marina sa "nej" slutade han omedelbums. Fast en gång försökte han lägga sig ner och rulla. Med sadeln på!!! Han kanske tror han är en bebishäst?! Men Marina hann få upp honom innan sadeln skrapade i spånet! Idag när det var andra gången han kom till ridhuset gjorde han inga bock- eller brallförsök alls. Han tuggar lite på longerlinan dock, så vi sa ett antal "nej" åt honom. Tycker han ser fin ut när han rör sig, och ser inga orenheter heller. Men så är jag inget proffs å andra sidan...
På tisdag ska Marina träna för sin tränare, det ska bli jättespännande att se och höra vad tränaren säger om Erniebjörnen. Från Halland får jag rapporter om att Ralph börjar bli ridbar! Härligt!
Så lite det behövs...
... några förflugna ord. Filmmusiken till Veronikas dubbelliv. Ett vackert konståkningsprogram och sen läsning av vad Mulekompisarna planerar för avskedshälsning på Kickis krans. Och tårarna trillar.
Ser på Ellenbebis i min famn, hon är så vacker. Jag har så svårt att förstå att ett liv bara kan släckas när jag ser in i hennes stora ögon.
På fredag säger vi farväl till Kicki i Hovshaga kapell i Växjö. Och jag vill inte. Jag vill inte säga hejdå. Jag var inte färdig.
Var du verkligen färdig, Kicki?
En planerares baksida
Jag är en planerare. Jag tidsoptimerar, detaljplanerar och vardagen är full av pusselbitar som jag lagt ut nogsamt. Det är bra på många sätt. Men det har sin baksida också.
När saker och ting inte blir som jag planerat blir jag i stort sett deprimerad. Arg, ledsen, hängig och uppgiven. Och det är ju sällan det är "viktiga" saker att hänga läpp för. Idag hade jag bokat tid med tränaren, bokat ridhus för longering (vilket inte ses med så blida ögon alltid av de som rider förstås!) och bokat upp Marina som hjälp för ditledning och longering av Ernie. Jag ska ju inte använda magmusklerna allt för mkt på ytterligare 4 v, och då vill jag inte hantera häst allt för mkt från marken. Givetvis behövde tränaren ställa in. Och jag känner nästan tårarna bränna bakom ögonlocken, mesig som jag är. Jag hade sett fram mot det så mkt och nu med Ellen och snittet kräver allt lite extra planering, som involverar en hel mängd andra - Andreas som inte kan jobba på någon timme för att jag behöver gå iväg utan Ellen, Marina som hästförare och -skötare, ridhusägaren osv osv.
Men nu löser det sig rätt bra ändå, tack vare att Marina håller huvudet kallt. Vi går till ridhuset i alla fall och longerar Björne. Sen är planen att Marina börjar rida honom så smått nästa vecka och sen kommer jag förhoppningsvis upp själv i sadeln om en månad. Jag längtar. Mycket.
Vintervälkommen
Jag och Ellen traskade ner till Ernie idag efter lunch. Ellen sov gott och jag pulsade fram i snön som fallit under natten och som stillsamt singlar ner även nu. Det är så vackert ute. Himlen är alldeles vit och solen anas blott suddigt bakom bomullshöljet.
Idag har Ernie upptäckt att hans hage faktiskt är ganska stor. Hittills har han mest häckat i nedre delen av hagen, närmast stallet, men idag stod han uppe vid vägen där jag och Ellen kom spatserande. Han hade upptäckt nya spännande buskar och även grannarna på andra sidan hagen. Den ena grannen är faktiskt släkt med honom - Ernies morfar är Nactus och det är fuxens pappa. Fuxen är ett lite småtjurigt sto, som skrek och viftade lite åt Ernie emellanåt. Ernie verkade inte bry sig...
"Tjena! Din farsa är min morfar"
När fuxstoet visade sig lite otrevlig hittade Ernie en mycket roligare sysselsättning; gnaga på buskar:
Jag har redan fallit som en fura för denna gentleman, han verkar så otroligt snäll och dessutom är han väldigt snygg. Sen är ju omständigheterna minst sagt speciella, så han hade förstås haft en stor plats i mitt hjärta även om han vore en pissgul flugskimmel med bullterrierhuvud! ;)
Visst är han grann??
Sen pep Ellen lite och vi gick vidare in i stallet för att blanda mat åt Ernie. Han hade inte ätit upp allt sitt hö, så det la vi ut i hagen åt honom. Självklart är han så social att när jag går ner mot stallet följer han efter. Vilket litet hjärta han är. Stod och pratade med honom medan han så sakteliga tuggade i sig höet, och sen fick jag slita mig och dra mig hemåt igen. Kommer att få hjälp 4 dagar i veckan med mockning åt honom (får ju inte göra tunga grejer förrän 8 v efter snittet, gissa om det känns begränsande nu?!?!), och de övriga 3 kommer jag att strö åt honom. Min plan är att gå ner varje dag och blanda mat och prata med honom. Det känns jätteroligt redan att vara "tillbaka" i stallivet, även om jag inte kan "göra" så mycket. Man mår bra av hästar. Punkt slut.
På fredag kommer min tränare och hälsar på oss, jag tänkte hon skulle få kika lite på honom från marken och känna igenom honom. Sen lägger vi upp en plan (jag hoppas Marina kan vara med, för hon ska förhoppningsvis hjälpa mig med ridningen!) kring hur vi sätter igång honom på bästa sätt, utefter hans och våra förutsättningar. Skoning är också bokad till nästa måndag.
På hemvägen pratade jag högt med Kicki. Jag förklarade att han inte kommer att bli skött exakt lika noggrannt som hon gjorde, för det kommer jag inte att fixa. Men jag känner på mig att hon förstår. Och jag känner faktiskt i hjärtat att hon vet att jag kommer att göra mitt allra bästa för honom.
Jag är så rik
Mitt i all sorg och bedrövelse slår det mig. Jag är rik. Oerhört, snuskigt rik. Jag har ett fantastiskt skyddsnät som vecklar ut sig, gång på gång. När jag trillar av Ralph och slår halvt ihjäl mig, när Ellen gör entré i magen och nu när Kicki gått bort.
Jag blir alldeles knäsvag när jag tänker på hur många fantastiska människor det finns i min omedelbara och min mer perifera närhet. Människor som är beredda att, hals över huvud, kasta sig ner till Skåne för att hjälpa till och som hör av sig dagligen för att kolla läget.
Kicki, jag hoppas att du känner att nätet fångar även dig. Vi tänker på dig med tacksamhet och glädje. Jag är extra tacksam eftersom en av dina hästar kommer att hamna hos mig. Din Ernie kommer att bli skåning på lördag, och jag lovar att göra mitt allra bästa för honom. Eftersom läget är som det är - jag är snittad och Ellen fortfarande en färsking - har jag redan fått erbjudanden om hjälp med mockning och av Marina har jag fått erbjudande om ännu mer hjälp. Från Emily kommer hjälp eftersom hon tar Ralph en månad längre än beräknat, så att Ernie blir solo i Jangmarkska hushållet fram till första mars. Från andra håll i landet kommer erbjudanden om att komma ner och akuthjälpa. Det är så himla fantastiskt, Kicki. Tänk vad du har betytt för människor över hela Sverige. Säg att du känner deras omtanke - det hade gjort mig väldigt glad, mitt i sorgen.
Kullis kunde jag inte ta emot, Kicki. Det gjorde så ont i hjärtat att behöva säga det till din mamma, men jag har ingen möjlighet att rehabilitera en f d fånghäst. Men vet du vad?! Det verkar lösa sig för henne också! En tjej i Växjötrakten tar hand om henne, och om jag förstod det rätt var hon duktig på sjuka hästar! Det innebär ju att din sambo kommer att kunna hälsa på henne ganska lätt. Och om det inte fixar sig där, så är Thina Alsterfeldt backup. Vi lovar dig att Kullis ska tas omhand på bästa sätt, och om hon blir riktigt dålig igen, då kommer det att fattas kloka beslut kring henne.
Jag är så rik. Oerhört, snuskigt rik. För jag har fantastiska vänner, och jag kände en gång en underbar människa som hette Kicki.
Tankar
Sitter med Ellenbebis i min famn. Hon har somnat gott efter maten. Hon är så perfekt. Hennes lilla, lilla mun är fulländad. Den lilla uppnäsan som gjord för pussar. De buttiga kinderna är avslappnade. Inte en bekymmersrynka i hennes underbara ansikte.
Tänk, en gång var Kicki lika liten, och satt i sin mammas famn. Det är så ofattbart att hon är borta. Att någon som en gång var en efterlängtad bebis bara försvunnit. Jag har tänt ljus i fönstret och pratat med henne idag. Skällt lite på henne, samtidigt som jag grät, för att hon lämnade oss.
Kicki, jag hoppas att du vet att jag ska göra mitt bästa för dem du lämnar efter dig. Jag hoppas att du tycker att de beslut jag fattar är rimliga. Jag är inte glad över att behöva fatta dem, men jag lovar dig att göra så gott jag kan. Att få känna dig är en oerhörd gåva, en förmån som jag alltid kommer att vara stolt över. Jag funderar mycket över var du är nu, om du känner frid och lugn.
Jag hoppas det.
Sorg
Samtidigt som jag sitter och funderar över Ikea-inlägg, över att Andreas ska börja jobba och jag bli "själv" med Ellen, släcks en väns liv.
Jag känner mig så otillräcklig, så tanklös och så chockad. Det var en vecka sedan hon och jag pratade i telefon och det gör så ont att jag inte ringde oftare. Nu är det för sent.
Kicki, jag kan inte förstå att du är borta. Jag hoppas att dina sista timmar inte var ångestfyllda, att du kände din sambos armar om dig som en tröst. Jag hoppas att det inte var smärtsamt och skräckfyllt. Jag hoppas att du har frid nu, var du än är. Jag bara önskar att det var här på jorden hos oss.
Du ska inte vara orolig, Kicki, vi på Mulen hjälps åt att fixa det bästa för dina hästar, om din sambo behöver det.
Till minne av Kicki, som gick bort i helgen.
Jag kommer alltid att minnas dig.
Och så var de bara två...
... i morgon börjar barnafadern arbeta igen. Barnamodern har lite smått panik, det ska erkännas. Hur ska hon fixa allt? Gråt, bajs, värkande tumme, amning, matning, undanplockning och framför allt: VEM ÄR HON?!
Barnamoderns hjärna börjar redan revoltera mot bebisfixeringen. Hon börjar känna sig trängd, utplånad och bunden. Och sen får hon abnorma skuldkänslor! Stackars Ellenbebis gör som bebisar gör: behöver. Men medan barnafadern inte är begränsad av bukoperation, tumme med svallkött eller värkande boppar, utan kan ägna några av Ellenbebis sovtimmar åt målning, promenad med kompis eller Vinterstudion, kan inte Ellenmamman göra mycket som är jättelångt från Ellenbebis. Än. Och Ellenbebis har bara funnits hos oss i tre veckor, just nu behöver hon oss som mest. Men ändå! Ellenmamman fasar för Ellenpappans jobbstart och har känt sig orolig hela söndagen. Typiskt Ellenmammans hjärna att börja ta ut sorger och besvär i förskott. Glädje tar den minsann inte ut i förskott!
Vilket den borde göra. Titta bara, på den klickbara praktbebisen, som måste vara det mest underbara spädbarn som någonsin levererats till jorden:
Och så sätter de ett nytt fantastiskt rekord
I min familj slår vi rekord på löpande band nuförtiden. Mängd bajs som kan komma ur tre-och-halvt-kilos-bebis, äckligast tumme (komplett med svallkött) på nyförlöst kvinna, minsta antal sekunder det tar att somna (krossat av barnafadern, han är nu nere på millisekunder) och igår rök ännu ett: i särklass bästa tiden att ta sig runt Ikea Svågertorp.
Ikea Svågertorp är ungefär lika stort som två internationella flygplatser. För det första har Hällestadborna en körsträcka dit som inte kan försummas. När det slutligen beslutades att gårdagen skulle ha ett Ikeabesök på schemat, gäller det sålunda att planera. Bebis får mat och bytes på. I samma sekund som hon sluter ögonen för att slumra installeras hon i sin isbjörnsdräkt och stuvas ner i bilbarnstolen. Det är ingen tid att förlora. Raka spåret till Ikea, vi hinner inte stanna och tanka!
Väl framme på nya Ikea (stod klart hösten 09) gäller det att memorera var man ställer bilen, så att man inte blir billös och desperat efter handlingen. Ellenföräldrarna memorerar i vilken parkeringszon de ställt bilen (B1) och tar sikte mot ingången. Det bästa av allt är att det finns en, säger en, hiss upp förutom de långa rulltrapporna. De flesta Ikeaflanörerna tar sina vagnar redan på markplan, där man parkerar, och utsikterna att ta sitt rullande flak för Billybokhyllor i rulltrapporna är dystra. Vi har förutom en flakvagn, en vanlig vagn där Ellen sitter i sin bilbarnstol. Elleföräldrarna börjar svettas. Kötiden för att komma åt den enda hissen äter upp värdefull sovtid från Ellen - och därmed Ikeatid för föräldrarna. När vi äntligen kommit in på själva Ikea missar vi att läsa skyltarna om var "våra" saker finns. Självklart har vi planerat utflykten och vet exakt vad vi ska ha. Det går minsann inte att ströva omkring och hämta inspiration, överlägga om olika alternativ eller ta en fika gubevars. Nej, vi har en mellantid att hålla, vi måste rusa igenom mastodontbygget för att hinna med allt innan Ellen vaknar! Den uteblivna skyltkollen får till följd att vi ödslar tid på översta våningsplanet helt i onödan! "Häpp, häpp, häpp" försöker vi skynda på tanten i hemmastickad grön/lila mössa (varför har hon den inomhus, tänker barnamodern irriterat) som envisas med att gå BREDVID sin makes kundvagn, och därmed blockera hela gången. Hela tiden hamnar vi bakom den här tanten, som förutom att vara ful, troligen är rörelsehindrad eftersom hon går så långsamt att en sengångare skulle framstå som Usain Bolt i jämförelse. Barnamodern svär. Barnafadern ger henne en förebrående blick. Man ska faktiskt inte svära så att barn hör!
När det översta våningsplanet äntligen är avverkat blir det hiss-tajm igen. Hurra. Ner på plan 1 och i full karriär mot badrumsinredningarna. Snabb kik på det skåp barnamodern bestämt att Ellenfamiljen ska ha på sin nya toalett. Barnafadern börjar irra med blicken. "Är du säker på att vi ska ha detta skåpet nu då?" klämmer han ur sig. Då får nästan Ellenmamman en liten hjärnblödning. "Jag har varit säker hela tiden" kastar hon ur sig och tänker på kampen mot klockan medan hon bligar oroligt på Ellenbebis som sover den oskyldiges sömn. "Vaddå hela tiden", tänker troligen barnafadern, "vi började ju kika på nätet i morse?!". Men om detta är barnamodern lyckligt ovetande. Hon är nämligen redan framme i tanken vid nästa shoppinganhalt: spannarna med lock för Ellenblöjorna! Startskottet går och lilla familjen rusar vidare genom våningsplanet. På ett ögonblick fattas beslut om vilka spannar som duger för blöjor och det kutas vidare mot lampavdelningen. Stålampan Diplomat (eller var det Terrorist?) stuvas upp på flaket och hjulen skriker då vi rivstartar mot självplocket. Barnamodern har rationaliserat bort ljusinköpet tidigare på färden - för ljusen ligger ju ändå alltid vid utgången - och går för att leta efter de obligatoriska stearinljusen medan barnafadern uppsöker hylla 37 fack 27 för att packa på oss badrumsskåpet Flåren. Gråt och tandagnisslan! Ljusen ligger inte alls vid kassorna, som de brukar. I ren desperation plockar barnamodern på sig en klädrullare för 9 kronor.
Familjen hittar en kassa utan kö och barnamodern rusar ut för att stå i korvkön. Såväl modern som fadern är nu hungriga efter sitt Ikea-rekord. Men i kön är det fullt av halv-utvecklingsstörda människor som inte kan besluta om de ska ha meny1 (kokt korv med bröd) eller meny 2 (fransk hotdog). Ja, det är svåra, svåra beslut, kan tyckas. Barnamodern känner av blodådern i tinningen och ger upp efter någon minut. Utan korvar i magen springer familjen till bilen (vi hittar den direkt!) och konstaterar nöjt att från avfärd i Hällestad till avslutad shopping har det tagit 1,5 timme! Konstigt nog är det inga sportjournalister som trycker upp mikrofoner i våra näsor och undrar "Hur känns det?" och inga hattar far i luften.
I bilen hem börjar Ellenbebis gråta. Hon är nog irriterad över att hon missat hela Ikea.
En skitsak
Den som väntar på något gott väntar nästan alltid för länge, är min devis - otålmodig som jag är. I slutet av september skulle vår hantverkare egentligen satt igång med toaletten på nedervåningen, så vi skulle vara klara i god tid inför bebisens ankomst. September kom och gick. Någon som inte kom var hantverkaren... I dessa rotavdragstider har han givetvis fullt upp och först i december kunde han komma. Och självklart tar det alltid längre tid än man tror - det är massa komplikationer som tillstöter, så den där "snabba renoveringen" blåste all världens väg.
Men nu äntligen är det klart. Vår hantverkare är supertrevlig och -duktig och kommer med jättebra idéer. Så vi är otroligt nöjda med hur det blev. Vi hade bestämt oss för en toalett i gammaldags, engelsk stil. Toan på ovanvåningen har vi renoverat i mer "modern" stil och för att bryta mot den valde vi lite mer sekelskiftesstil på nedervåningen. Lindblomsgrön/grå panel, tapeten Tulipa från Duro, engelskt porslin och hög engelsk kran blev det. Lite kvarstår förstås - fixa draperi till "skötbordsbänken" (tänkte be min sykunniga kompis A att sy ett av gamla broderade lakan jag köpt på loppisar), sätta upp spegel (beställd från fridasgard.se, dock ej i vitt utan silverram) och handdukskrokar och toapappershållare. Men det är inte så lätt att vara effektiv längre, med Ellen in da house!
Klickbara bilder
Fönstret med fönsterfilm från Strössel design och lampa som jag fått av systern sedan hon renoverat sitt hus till modern stil och den gamla gröna (syns inte på bilden) lampan inte "fick plats" längre. Tack för den, Bodil! :)
Bänkskivan fick jag välja, och det är värmebehandlad bok. Supersnygg tyckte jag, opartiskt.
Toan, vasken, en annan lampa (fyndad på Blocket. Hade sett den i ett reportage i Lantliv och visste att det var DEN jag skulle ha. Givetvis hade den utgått på Ilva, men Andreas hittade den åt mig på Blocket, i Tomelilla), och "skötbordsbänken".
Vasken (från engelska Twyford, precis som toan), panelen och tapeten Tulipa. Färgen på panelen är mer rättvisande på bilden ovan.
365 nya dagar i potten
Ett helt nytt år ligger oöppnat framför oss. På något sätt känns det lite extra högtidligt med Ellen i huset att tänka sig att 2010 ligger helt fräscht och krispigt framför fötterna. Vad kommer det här året att bära med sig för roliga nyheter? Nytt jobb förstås. Den 1 oktober kommer jag att börja min nya tjänst på Fastighetskontoret i Malmö som informatör, något jag tror kommer att bli både roligt och spännande. Jag har fått jättegott intryck av kollegorna där. Samtidigt kommer jag att ha kontakt med mina gamla kollegor på gatukontoret, en av dem har redan varit här och hälsat på oss faktiskt.
Sen Ellens entré inser vi ju att livet kommer att förändras en del. Förbättras i vissa avseenden, helt klart. Bli annorlunda på andra plan. Det ska bli vansinnigt spännande att möta det här året med henne. Förstå lite mer om vem hon är, vad hon vill och hur vi fungerar som föräldrar.
Och på hästplanet undrar jag så hur det kommer att kännas att sätta sig i sadeln igen. Ibland fantiserar jag om hur det känns att sitta på Ralph, och så blir jag alldeles lycklig. Planen är att hämta hem honom siste januari, men Emily har snällt nog erbjudit att han kan stanna längre om det behövs. Vi får väl se hur det känns med kroppen, psyket och hur allt funkar med Ellen helt enkelt!
Nyårsafton igår var väldigt annorlunda. Andreas föräldrar kom ner på eftermiddagen för att möta sitt nya (och första) barnbarn. De blev vederbörligen glada och förtjusta. De hade med sig massor av födelsedagspresenter till både mig och Andreas, en massa fina saker. Sen åt vi nyårsmat från Östarps gästis. Vi inledde med champagne när jag precis ammat Ellen och herregud vad gott. Jag önskar att jag någon gång i livet kommer att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna korka upp en flaska varje dag. :D Sen blev det förrätt i form av skaldjursbakelse med romsås. Helt ok. Till huvudrätt fick vi grillad kalvytterfilé, pepparpotatis, rostade vintergrönsaker och skogschampinjonsås. Köttet var helt fantastiskt gott. Och då var klockan nio och jag gick och la mig! :o De andra höll ut till tiotiden, sen däckade de också. Efterrätten fick vi spara till idag... (vit chokladglass, rårörda jordgubbar och chokladbrownie). Ellen sov sig igenom alla raketer.
Tänk vad en natts sömn gör för psyket. Visst, vi sover max 3 h i sträck, för sen vaknar Ellen och är hungrig, men får man gå och lägga sig vid nio går det bra. Vilket jag inte gjort hittills, då har jag väntat tills Ellen ätit vid 11snåret (vilket innebär att klockan är 12, för det tar ca 1 h att amma, byta och sen ge tilläggsmat).
Nu sover underverket, och jag ska snart baka kladdkaka. Andreas fyllde år igår, jag hade inte fixat en enda present... Istället får han enkel kladdkaka i morgon när vi ska ner till Trelle och träffa mamma och pappa. Det blir första gången de ser Ellen. Gissa om jag kommer att lipa...
Avslutningsvis: några klickbara bilder på Ellen, the one and only!
